Hur mycket tid bör man ägna åt sin ekonomi?
Är en av många frågor jag sysselsätter min skalle med just nu. Och den frågan är egentligen bara en liten del av en större klass frågor, som handlar om hur mycket tid man bör ägna aktiviteten X jämfört med alla andra tänkbara aktiviteter som man kan välja bland. Det senare är något som sysselsätter mig en hel del i mitt arbete just nu och jag behöver dribbla med en enkel tankemodell för att få ordning på saker och ting.
Frågan är i grunden en ekonomisk fråga. Tiden är begränsad och om jag nu väljer att ägna x % av min tid åt privatekonomiska frågor, så har jag bara 100 - x = y % kvar åt att ägna mig åt annat. Och om man nu vill maximera någon slags nytta av det man ägnar sin tid åt, kan det väl vara värt att fundera över vad som är en optimal balans mellan den tid man lägger på sin privatekonomi och den tid man lägger på annat. - Den ekonomiskt bevandrade tycker nog att det här är trivialt och känner igen att det hela handlar om en tillämpning av produktionsmöjlighetskurvan på tidsfördelningen mellan privatekonomiska aktiviteter (P) och andra aktiviteter (A).
Nå, om man nu ägnar (nära) 0 % av sin tid på P, vad händer då med någon slags hopklumpat privatekonomiskt utfall? Deltagarna i det där halvt dubiösa programmet Lyxfällan verkar vanligtvis befinna sig i ett sånt läge, ibland så långt drivet att de inte ens tar sig för att öppna de räkningar de får. Resultatet brukar inte bli bra, så i termer av modellen kan man nog säga att 0 % tid lagd på privatekonomin över tid skiftar utfallskurvan inåt och det mesta krackerlerar.
Å andra sidan, om man nu skulle ta sig för att ägna 100 % av den tillgängliga tiden åt privatekonomin, så skulle allt annat krackelera. Typ relationer och sånt. För hur kul skulle det t.ex. vara att vara gift eller sammanboende med någon som tillbringade all sin tillgängliga fritid med excel-ark och diagram?
Ingenting är gratis. Ej heller ordning och reda på slantarna, men mer än några timmar per månad bör det inte få ta.
Man behöver ut i skogen också.
Frågan är i grunden en ekonomisk fråga. Tiden är begränsad och om jag nu väljer att ägna x % av min tid åt privatekonomiska frågor, så har jag bara 100 - x = y % kvar åt att ägna mig åt annat. Och om man nu vill maximera någon slags nytta av det man ägnar sin tid åt, kan det väl vara värt att fundera över vad som är en optimal balans mellan den tid man lägger på sin privatekonomi och den tid man lägger på annat. - Den ekonomiskt bevandrade tycker nog att det här är trivialt och känner igen att det hela handlar om en tillämpning av produktionsmöjlighetskurvan på tidsfördelningen mellan privatekonomiska aktiviteter (P) och andra aktiviteter (A).
Nå, om man nu ägnar (nära) 0 % av sin tid på P, vad händer då med någon slags hopklumpat privatekonomiskt utfall? Deltagarna i det där halvt dubiösa programmet Lyxfällan verkar vanligtvis befinna sig i ett sånt läge, ibland så långt drivet att de inte ens tar sig för att öppna de räkningar de får. Resultatet brukar inte bli bra, så i termer av modellen kan man nog säga att 0 % tid lagd på privatekonomin över tid skiftar utfallskurvan inåt och det mesta krackerlerar.
Å andra sidan, om man nu skulle ta sig för att ägna 100 % av den tillgängliga tiden åt privatekonomin, så skulle allt annat krackelera. Typ relationer och sånt. För hur kul skulle det t.ex. vara att vara gift eller sammanboende med någon som tillbringade all sin tillgängliga fritid med excel-ark och diagram?
Ingenting är gratis. Ej heller ordning och reda på slantarna, men mer än några timmar per månad bör det inte få ta.
Man behöver ut i skogen också.
Kommentarer
Skicka en kommentar