Vuxenvärldens tafflighet
Kan inte låta bli att återvända en stund till Liberala ungdomsförbundet i Stockholms förslag att skruva i sexuallagstiftningen. Förslaget har, naturligtvis, väckt uppmärksamhet, debatt och avståndstaganden.
Det man kan notera i den debatten är en slags vuxenvärldens tafflighet inför ungdomens försök att ge sig i kast med riktigt svåra frågor. För den underliggande frågan är verkligen besvärlig. I föregående inlägg formulerade jag den så här:
"Om två vuxna i ett fritt val samtycker till att tillsammans ägna sig åt en aktivitet som direkt bara påverkar dessa två, men strider mot den allmänna moralen och den goda smaken, med vilken rätt kan den moraliska majoriteten förbjuda att dessa två ägnar sig åt aktiviteten ifråga?"
Frågan ligger i kärnan av en liberal hållning till människors rätt att leva sina egna liv på sitt eget sätt, så länge det inte skadar andra eller hindrar andra att leva sina egna liv på sitt eget sätt. Den är klassisk. Och svår. Och dess betydelse framträder egentligen bara tydligt i extrema exempel, såna som verkligen utmanar den allmänna moralen.
Man kan förvänta sig att en liberal som Carl B Hamilton borde känna igen frågeställningen och därtill ha ett någorlunda genomreflekterat svar att leverera till ungtupparna. Men inte då. Istället förfaller han till levererande av tillmälen.
En annan som gett sig ut på fördömandebanan är Lena Mellin i Aftonbladet, som inte heller levererar relevanta sakargument, utan istället ondgör sig över att landets framtida politiska elit ger sig i kast med svåra principfrågor. (Mellin är för övrigt inte känd för att vara någon intellektuell gigant, vilket också visar sig i hur hon i sin artikel tolkar det aktuella förslaget som ett försök att legalisera sexövergrepp från "äldre släktingar". Vilket förslaget alltså överhuvudtaget inte handlar om.)
Sant är att ungliberalernas förslag utmanar den allmänna moralen. Det uppfattas sannolikt som gravt smaklöst och frånstötande. Vilket då även homosexualitet gjorde för några årtionden sedan, och kanske fortfarande görs bland vissa grupper som ansluter sig till vissa moralsystem.
Och det är ju där man kunde vänta sig andra svar från vuxenvärldens politiker och politiska kommentatorer. Svar som mer sakligt motiverar varför ungliberalernas förslag inte är acceptabelt.
Alltså och igen: På vilka grunder har företrädare för ett allmänt moralsystem rätt att hindra andra att gå utanför det moralsystemet, så länge deras handlingar bara påverkar dem själva och de begår dem frivilligt och med samtycke? Och är vuxna nog att själva fatta sina egna beslut.
Som sagt, Lena Mellin ondgör sig över att förslag av slaget kommer från landets framtida politiska elit. Själv tycker jag det är bra, trots förslagets allmänna smaklöshet. Det rör sig om unga människor som tar ut svängarna i en principfråga. Genom att ge sig i kast med den typen av frågor torde resultatet så småningom kunna bli att landets framtida politiska elit landar i genomreflekterade ställningstaganden även i svåra sådana frågor. Och kan redogöra för de skäl de har för sina ställningstaganden.
Det borde de nuvarande företrädarna i vuxenvärlden också kunna göra.
Men uppenbarligen inte klarar av.
Det man kan notera i den debatten är en slags vuxenvärldens tafflighet inför ungdomens försök att ge sig i kast med riktigt svåra frågor. För den underliggande frågan är verkligen besvärlig. I föregående inlägg formulerade jag den så här:
"Om två vuxna i ett fritt val samtycker till att tillsammans ägna sig åt en aktivitet som direkt bara påverkar dessa två, men strider mot den allmänna moralen och den goda smaken, med vilken rätt kan den moraliska majoriteten förbjuda att dessa två ägnar sig åt aktiviteten ifråga?"
Frågan ligger i kärnan av en liberal hållning till människors rätt att leva sina egna liv på sitt eget sätt, så länge det inte skadar andra eller hindrar andra att leva sina egna liv på sitt eget sätt. Den är klassisk. Och svår. Och dess betydelse framträder egentligen bara tydligt i extrema exempel, såna som verkligen utmanar den allmänna moralen.
Man kan förvänta sig att en liberal som Carl B Hamilton borde känna igen frågeställningen och därtill ha ett någorlunda genomreflekterat svar att leverera till ungtupparna. Men inte då. Istället förfaller han till levererande av tillmälen.
En annan som gett sig ut på fördömandebanan är Lena Mellin i Aftonbladet, som inte heller levererar relevanta sakargument, utan istället ondgör sig över att landets framtida politiska elit ger sig i kast med svåra principfrågor. (Mellin är för övrigt inte känd för att vara någon intellektuell gigant, vilket också visar sig i hur hon i sin artikel tolkar det aktuella förslaget som ett försök att legalisera sexövergrepp från "äldre släktingar". Vilket förslaget alltså överhuvudtaget inte handlar om.)
Sant är att ungliberalernas förslag utmanar den allmänna moralen. Det uppfattas sannolikt som gravt smaklöst och frånstötande. Vilket då även homosexualitet gjorde för några årtionden sedan, och kanske fortfarande görs bland vissa grupper som ansluter sig till vissa moralsystem.
Och det är ju där man kunde vänta sig andra svar från vuxenvärldens politiker och politiska kommentatorer. Svar som mer sakligt motiverar varför ungliberalernas förslag inte är acceptabelt.
Alltså och igen: På vilka grunder har företrädare för ett allmänt moralsystem rätt att hindra andra att gå utanför det moralsystemet, så länge deras handlingar bara påverkar dem själva och de begår dem frivilligt och med samtycke? Och är vuxna nog att själva fatta sina egna beslut.
Som sagt, Lena Mellin ondgör sig över att förslag av slaget kommer från landets framtida politiska elit. Själv tycker jag det är bra, trots förslagets allmänna smaklöshet. Det rör sig om unga människor som tar ut svängarna i en principfråga. Genom att ge sig i kast med den typen av frågor torde resultatet så småningom kunna bli att landets framtida politiska elit landar i genomreflekterade ställningstaganden även i svåra sådana frågor. Och kan redogöra för de skäl de har för sina ställningstaganden.
Det borde de nuvarande företrädarna i vuxenvärlden också kunna göra.
Men uppenbarligen inte klarar av.
Kommentarer
Skicka en kommentar