Livet innan utförsbacken
Här på bloggen har jag nu under veckan gjort några nedslag kring min egen ekonomi under en period som i det avseendet inte var så rolig. Jag befann mig under några år, till följd av vad som senare visade sig vara ett misslyckat risktagande, i konstant utförsbacke, som ledde till bottenkänning för ett antal år sedan. Att ta sig upp från bottennivån tog sedan några veckor eller tre år, beroende på om man tittar på det månadsvisa flödet av medel in och ut eller om man granskar balansräkningen. När jag nu själv tittar bakåt och försöker minnas hur det kändes är det nog mest rättvist att säga att det tog tre år att komma tillbaka till vad som kändes som fast mark.
Men hur såg livet ut innan utförsbacken? Och vilka egenskaper i livsföringen då kan bidra till att förklara hur jag kunde tillåta att utförsrullningen blev så lång?
Frågorna är litet svåra att besvara, eftersom jag slängt det mesta av dokumentationen. Och tidsmässigt hamnar vi kanske en 15-20 år bakåt i tiden. Och minnet justerar sig ju efter vad som därefter har hänt ...
Nå, en någorlunda representativ balansräkning (finansiella tillgångar + reala tillgångar - skulder) från tiden innan utförsbacken kunde se ut så här ungefär:
30 tkr + 250 tkr - 125 tkr = 155 tkr
Jag hade alltså en liten buffert sparad på konton och i fonder, en bil, en bostadsrätt av enkel sort i stadens utkanter samt diverse ägodelar av sedvanlig sort. Inga märkvärdigheter, eftersom jag aldrig dragit på mig särskilt mycket prylar av typen husvagn, båt, skoter, sommarstuga, eller liknande. Ej heller konst och smycken, t.ex. dyra klockor, har intresserat. Mina nöjen har varit intellektuella (läsning) och naturnära (träning och vandringar här eller där).
Den vanliga ekvationen över flöden (inkomst - utgifter = netto) per månad såg ut ungefär så här:
20 tkr - 19 tkr = 1 tkr, där överskottet sparades, främst till semestern, även om det hände att man köpte någon fondandel ibland.
Livet var stabilt. Man arbetade. Fick lön. Använde den. Man gjorde nån resa.
Tillvaron var alltså invaggad. Arbetet var krävande, stimulerande och därtill det man ville göra. Ersättningen rullande in och användes för vila och återhämtning. Och en eller annan upplevelse. Och så tänkte man sig att det skulle fortsätta.
Bygga upp buffert? Tänka framåt? En reservplan? Om om och kanske men inträffade?
Varför? - Livet rullade på och de Samhälleliga Trygghetssystemen fanns ju nånstans i bakgrunden om nu livet skulle skita sig. Man betalade ju skatt och avgifter. Föga brydde man sig om pensionskuvert eller ersättningsnivåer i a-kassa och sjukförsäkring. För egen del. Man ansåg sånt vara bra att de fanns, men knappast aktuella att sätta sig in i. Tyckte man något om dem, gjorde man det på allmän nivå, inte kopplat till den egna situationen.
Livsföringen förde alltså med sig en vana vid att saker är i ordning och en förväntning om än vag att trygghetssystemen skulle erbjuda stöd om det behövdes. Någon egen aktiv beredskap inför andra lägen hade jag alltså inte utvecklat. Både kunskaper och handlingsrepertoar var snäva.
Man var en del av och en produkt av och man förlitade sig otänkt på Det Starka Samhället. Det som socialdemokraterna vill ha. Men som man själv numera är synnerligen skeptiskt inställd till.
För när det behövdes, fanns det inte. Och åtminstone jag hade missat att bygga en egen förmåga att klara svåra tider.
Det gör jag inte om.
Men hur såg livet ut innan utförsbacken? Och vilka egenskaper i livsföringen då kan bidra till att förklara hur jag kunde tillåta att utförsrullningen blev så lång?
Frågorna är litet svåra att besvara, eftersom jag slängt det mesta av dokumentationen. Och tidsmässigt hamnar vi kanske en 15-20 år bakåt i tiden. Och minnet justerar sig ju efter vad som därefter har hänt ...
Nå, en någorlunda representativ balansräkning (finansiella tillgångar + reala tillgångar - skulder) från tiden innan utförsbacken kunde se ut så här ungefär:
30 tkr + 250 tkr - 125 tkr = 155 tkr
Jag hade alltså en liten buffert sparad på konton och i fonder, en bil, en bostadsrätt av enkel sort i stadens utkanter samt diverse ägodelar av sedvanlig sort. Inga märkvärdigheter, eftersom jag aldrig dragit på mig särskilt mycket prylar av typen husvagn, båt, skoter, sommarstuga, eller liknande. Ej heller konst och smycken, t.ex. dyra klockor, har intresserat. Mina nöjen har varit intellektuella (läsning) och naturnära (träning och vandringar här eller där).
Den vanliga ekvationen över flöden (inkomst - utgifter = netto) per månad såg ut ungefär så här:
20 tkr - 19 tkr = 1 tkr, där överskottet sparades, främst till semestern, även om det hände att man köpte någon fondandel ibland.
Livet var stabilt. Man arbetade. Fick lön. Använde den. Man gjorde nån resa.
Tillvaron var alltså invaggad. Arbetet var krävande, stimulerande och därtill det man ville göra. Ersättningen rullande in och användes för vila och återhämtning. Och en eller annan upplevelse. Och så tänkte man sig att det skulle fortsätta.
Bygga upp buffert? Tänka framåt? En reservplan? Om om och kanske men inträffade?
Varför? - Livet rullade på och de Samhälleliga Trygghetssystemen fanns ju nånstans i bakgrunden om nu livet skulle skita sig. Man betalade ju skatt och avgifter. Föga brydde man sig om pensionskuvert eller ersättningsnivåer i a-kassa och sjukförsäkring. För egen del. Man ansåg sånt vara bra att de fanns, men knappast aktuella att sätta sig in i. Tyckte man något om dem, gjorde man det på allmän nivå, inte kopplat till den egna situationen.
Livsföringen förde alltså med sig en vana vid att saker är i ordning och en förväntning om än vag att trygghetssystemen skulle erbjuda stöd om det behövdes. Någon egen aktiv beredskap inför andra lägen hade jag alltså inte utvecklat. Både kunskaper och handlingsrepertoar var snäva.
Man var en del av och en produkt av och man förlitade sig otänkt på Det Starka Samhället. Det som socialdemokraterna vill ha. Men som man själv numera är synnerligen skeptiskt inställd till.
För när det behövdes, fanns det inte. Och åtminstone jag hade missat att bygga en egen förmåga att klara svåra tider.
Det gör jag inte om.
Kommentarer
Skicka en kommentar