På botten

I förra inlägget beskrev jag kort hur mitt ekonomiska läge såg ut under en period då jag befann mig i nerförsbacke. En utomstående betraktare kanske tycker att det beskrivna läget inte var alltför prekärt. Och kikar man på siffrorna, ser man att läget som det då såg ut egentligen innebar att jag hade tre år på mig att ordna upp saker och ting.

Det gjordes nu inte, utan jag fortsatte utför. Skälen till det var många och jag ska inte gå in på dem här. Konkret innebar det dock att pengar fortsatte att var månad rinna ut, utan att jag då såg några möjligheter att ändra på det. Så här i efterhand är det uppenbart att det var en felsyn. Efterhand innebar utvecklingen stress över läget tillsammans med än mindre hopp om att komma tillrätta med det hela.

Så efter nåt år befann jag mig på botten.

Tillgångar (finansiella + reala - skulder):

115 tkr + 80 tkr - 105 tkr = 90 tkr

Flöden per månad (inkomster - sparande - utgifter):

9 tkr - 0 tkr - 9 tkr = 0 tkr

Och läget kändes inte kul. Och livet ganska hopplöst.

Men också här ser man nu är det inte var fullt så illa. Jag hade kunnat lösa de där skulderna, som bestod av kvarvarande studielån, en nyttjad kredit och en trafikförsäkringsskuld som jag drog på mig under den tilltagande hopplösheten. Handlandet var på den tiden inte särskilt rationellt, utan närsynt. Med skygglappar på. Här uppvisades ett beteende som var onödigt, men väldigt besläktat med vad deltagarna i visst TV-program brukar visa upp.

Skälet till att jag då inte gjorde något skulderna var att jag var irrationellt låst vid att viss tillgång inte skulle röras. Den hade byggts under lång tid för visst syfte. Och var väldigt emotionellt laddad.

Men när jag nu skådar de ganska enkla samband det handlade om, ser jag hur korkad jag var.

Det där var alltså botten. Sedan dess har det gått uppåt. Och i själva verket hade det vid det exakta tillfälle siffrorna ovan gäller redan vänt. Men det begrep jag inte riktigt då.