Småplock

I väntan på att sällskapet ska vakna.

Så här årets sista dag kan jag konstatera att det har gått bättre än väntat med privatekonomin. Det visar sig bland annat i att mina finansiella tillgångar nu i december spränger halvmiljongränsen och att värdet av Min Egen Fond nu överstiger kvartsmiljonen.

Räknar man på hur avkastningen har sett ut i förhållande till de samlade finansiella tillgångarna landar den totalt sett på 9,46 %, vilket man nog får vara rätt nöjd med. Avkastningen så räknat har varit positiv under elva av årets tolv månader, mycket tack vare den guldfond jag köpte på mig under Q3-4 2015. Januaridykningen hämtades alltså in rätt snabbt.

Brexit och Trump tycks också ha gynnat avkastningen, men här har jag haft tur i tajmingen, då konsekvenserna av min nya viktmodell innebar köp i rätt fonder vid rätt tidpunkt.

Året har dock varit hoppigt. Den genomsnittliga avkastningen på de samlade finansiella tillgångarna har legat på 0,67 %, med en standardarvvikelse på 1,19. Så en 12- månaders Sharpekvot räknat på det blir 0,56. Nettoflödet av egna insättningar har också varierat stort, men varit positivt alla månader.

Inför 2017 är ambitionen att jämna ut såväl nettoflöden i form av insättningar och om möjligt även avkastningssiffrorna. Det senare är svårt, men jag inriktar mig nu på att minska risk och svängningar, bland annat genom att gå in i Lendify. Portföljen är också rätt väl diversifierad och genom att jag har byggt min "globalfond" själv, kan jag styra om och balansera dynamiskt över tid, baserat på vad som händer.

Jag tror inte att det kommer att gå lika bra nästa år. För min del innebär det att siktet ställs längre fram. Den berömda placeringshorisonten ligger för min del operativt på 3-5 år och strategiskt på 10-15 år. Målet har tidigare varit trygghet och ökat ekonomiskt oberoende. Från början formulerat som att jag med stöd av a-kassa ska kunna klara mig ett år utan att behöva gå ner i standard. Det målet nåddes för ett drygt år sedan och årets utveckling innebär att jag på egen hand klarar två år helt utan inkomst. Om det nu skulle behövas. Det handlar alltså om att bygga en realistsk Plan B, om livet skulle skita sig igen. Och det är gjort. Plan B är byggd och möjliggjord. På egen hand, för stat och trygghetssystem ser jag numera på med stor skepsis.

Nu är det inte troligt att livet kommer att skita sig igen, om man nu får ha hälsan i behåll. Så målet för privatekonomiutvecklingen börjar skifta. Pensionen börjar skymta. En bra bit bort, visserligen, men ändå. Och även om jag nu idag inte har för avsikt att gå helt tidigare, har jag börjat leka med tanken om en avtrappning. Att kunna, om jag vill, jobba bara fyra dagar istället för fem ter sig attraktivt, under förutsättning att jag har medel nog att kunna leva som jag vill. Så en diffus föreställning om att inrikta sparandet så att det är realistiskt att inleda sådan avtrappning om fem år är vad jag nu funderar på.

Därmed inte sagt att jag kommer att göra det. Målet är att kunna göra det. Om jag då vill.

Allt handlar om oberoende och frihet. Om att kunna välja själv. Om man vill eller måste.

Där hittar man grunden till varför jag håller på som jag gör.