Det är mycket nu - några synpunkter
Gör om morgonen en snabbspaning över nyhetsflödet. Som ter sig mer hysteriskt än på länge. Trump utmärker sig som vanligt för omdömeslöshet med försök att stoppa FBI-utredningar och glappkäftigt förmedlande av information han inte borde förmedla. Bland alla exempel på uselt ledarskap som man känner till är Trump stark kandidat till guldmedaljen.
På den lokala arenan har Qviberg gjort bort sig, vilket han följer upp med bravur i den här intervjun. Karln ter sig även han en aning omdömesbefriad. Och de uttalanden har gör gagnar nog inte hans egna syften. Om man tillåter sig att gissa litet. Det är nog troligt att Sundströms omdömen om Qviberg har visst fog för sig. Som stående vid sidlinjen åser man spektaklet med viss förvåning. Ordet "sandlåda" kommer för en, även om det som står på spel när de här pojkarna börjar bråka är mer än risken att få en plasthink i huvudet.
Till sist noterar man att Rickard L Sjöberg försöker rikta uppmärksamheten mot de "systemfel" som finns när det gäller nyttjandet av psykologisk kunskap och forskning i rättsliga sammanhang. Man önskar honom lycka till i den ambitionen, men tror tyvärr att det inte kommer att ske. Motkrafterna är ganska starka.
Det finns bland annat mycket små incitament inom ämnet att internsanera sig och betydligt fler incitament för att låtsas som att det regnar. (En enkel uppställning av hur incitamentstrukturen ser ut är faktiskt ganska avslöjande, även om den nu med görs med rent hypotetiska utgångspunkter. Den som vill har en del att upptäcka genom att tänka i sådana banor.)
Att öppet granska, medge och åtgärda de fel som finns kostar och medför förluster för inblandade aktörer, medan de interna vinsterna torde anses små. Att extern part - "tredje man" - kan drabbas av bristerna i tillämpningen av ämnet spelar inomvetenskapligt mindre roll. - Jämför argumenten från Stockholmsinstitutionens företrädare, som svär sig helt fri från ansvar för hur ämnet tillämpas även av anställda. Att vidga perspektivet och mer allmänt tala om systemfel torde vara helt uteslutet. (Och det gäller inte bara de akademiska systemen, utan även polisorganisationen, vissa andra delar av rättsväsendet, tillsynsmyndigheten, etc. Det mesta graviterar mot att man kommer att peka ut unika omständigheter som förklaringsmodell. Enskilda stolpskott i aktion, alltså, tillsammans med väldigt ovanliga och speciella kombinationer av situationsegenskaper som samverkat.)
Så vad som krävs är alltså extern granskning och kontroll. Annars händer ingenting. Men det är svårt, eftersom det kräver tillgång till expertis och så var vi tillbaka till det jag skrev igår om ämnets "mångparadigmatiska" karaktär. Var hittar man gediget acceptabla och oberoende experter inom ett mångparadigmatiskt ämne i ett litet konsensussökande och kollegialitetsinriktat land? Och är de akademiska ledningarna beredda att släppa in dem? (Man kan jämföra med hur ledningen för Karolinska försökte tysta ner saker och ting i den där kirurgskandalen. De organisationskulturella mekanismerna är inte annorlunda när det gäller minnesprofessorn i det här fallet.)
Nå, själv står man vid sidlinjen. Åser spektaklet från läktaren. Och är ganska nöjd med det. För det torde inte vara lätt att reda ut härvorna i grunden.
Ikväll torde man dock ta plats i TV-soffan. Och förfasa sig.
På den lokala arenan har Qviberg gjort bort sig, vilket han följer upp med bravur i den här intervjun. Karln ter sig även han en aning omdömesbefriad. Och de uttalanden har gör gagnar nog inte hans egna syften. Om man tillåter sig att gissa litet. Det är nog troligt att Sundströms omdömen om Qviberg har visst fog för sig. Som stående vid sidlinjen åser man spektaklet med viss förvåning. Ordet "sandlåda" kommer för en, även om det som står på spel när de här pojkarna börjar bråka är mer än risken att få en plasthink i huvudet.
Till sist noterar man att Rickard L Sjöberg försöker rikta uppmärksamheten mot de "systemfel" som finns när det gäller nyttjandet av psykologisk kunskap och forskning i rättsliga sammanhang. Man önskar honom lycka till i den ambitionen, men tror tyvärr att det inte kommer att ske. Motkrafterna är ganska starka.
Det finns bland annat mycket små incitament inom ämnet att internsanera sig och betydligt fler incitament för att låtsas som att det regnar. (En enkel uppställning av hur incitamentstrukturen ser ut är faktiskt ganska avslöjande, även om den nu med görs med rent hypotetiska utgångspunkter. Den som vill har en del att upptäcka genom att tänka i sådana banor.)
Att öppet granska, medge och åtgärda de fel som finns kostar och medför förluster för inblandade aktörer, medan de interna vinsterna torde anses små. Att extern part - "tredje man" - kan drabbas av bristerna i tillämpningen av ämnet spelar inomvetenskapligt mindre roll. - Jämför argumenten från Stockholmsinstitutionens företrädare, som svär sig helt fri från ansvar för hur ämnet tillämpas även av anställda. Att vidga perspektivet och mer allmänt tala om systemfel torde vara helt uteslutet. (Och det gäller inte bara de akademiska systemen, utan även polisorganisationen, vissa andra delar av rättsväsendet, tillsynsmyndigheten, etc. Det mesta graviterar mot att man kommer att peka ut unika omständigheter som förklaringsmodell. Enskilda stolpskott i aktion, alltså, tillsammans med väldigt ovanliga och speciella kombinationer av situationsegenskaper som samverkat.)
Så vad som krävs är alltså extern granskning och kontroll. Annars händer ingenting. Men det är svårt, eftersom det kräver tillgång till expertis och så var vi tillbaka till det jag skrev igår om ämnets "mångparadigmatiska" karaktär. Var hittar man gediget acceptabla och oberoende experter inom ett mångparadigmatiskt ämne i ett litet konsensussökande och kollegialitetsinriktat land? Och är de akademiska ledningarna beredda att släppa in dem? (Man kan jämföra med hur ledningen för Karolinska försökte tysta ner saker och ting i den där kirurgskandalen. De organisationskulturella mekanismerna är inte annorlunda när det gäller minnesprofessorn i det här fallet.)
Nå, själv står man vid sidlinjen. Åser spektaklet från läktaren. Och är ganska nöjd med det. För det torde inte vara lätt att reda ut härvorna i grunden.
Ikväll torde man dock ta plats i TV-soffan. Och förfasa sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar