Privatekonomins hemligheter: Utgifter

Söndag morgon, kaffe och snus. Kalla fötter, blekt ljus och fortsatta funderingar kring hur jag ska göra för att bli rik. Grunderna är desamma som i går: lägre utgifter än inkomster och större tillgångar än skulder.

Även här gör läsande av råd i media och från myndigheter att jag tycker att det fattas något. De riktas i stort in, på ett slags underförstått sätt, på frågan om hur underskott ska undvikas, vilket lätt gör att texterna får en von oben-ton av välmenande moralistiskt slag. Bättre vore att tydligt hävda att målet är att säkerställa överskott att nyttjas för kapitalackumulation. För framtida trygghet och frihet och eget, privat handlingsutrymme. 

Kanske är det där problemet ligger. Kulturellt är det fult att förhäva sig, genom överdriven och vräkig konsumtion över sina tillgångar, likväl som genom osolidariskt samlande av tillgångar utom kontroll för det allmänna. En av makarna Myrdal föreslog en gång exempelvis att ett tak skulle sättas för medborgarnas sparade medel. Maximalt 4000 kr skulle de få ha. Förmodligen för att inte bli alltför fria och oberoende i förhållande till kollektiv och stat. Den underliggande attityden möter man än, i vänsterkretsar, i media och i somliga myndigheter. Man ska klara sig genom att sköta sig, men inte mer. Toleranskorridoren är snäv.

Nåväl, oavsett inkomst bör man förbruka mindre i form av utgifter. (Not: man = jag.) Som grundregel. Man bör leva på en nivå under vad man kan. Överskottet bör långsiktigt användas för att ackumulera tillgångar som stiger i värde. Tekniken att lyckas med det är för en sån som mig med regelbunden månadsinkomst att dra undan en förbestämd procentsats av nettolönen och lägga undan den. Idag är den procentsatsen ganska stor, tidigare var den mindre, men den har funnits med i bilden sedan 1990.

Det där får konsekvenser för utgifterna. Man kan inte tillåta sig hur mycket som helst. Inte bo för stort och dyrt, inte köra för vräkig bil, inte överkonsumera kläder eller lyxattiraljer, inte slösa på extravaganser eller osund livsstil. Unna sig något extra ibland, kanske. På lagom nivå. Som alla andra. Men inte mer.

Själv tänker jag primärt i behov. Det jag behöver, det skaffar jag mig. Men tänker man efter en aning är det väldigt litet man egentligen behöver. Och ju mer man gör av med på sånt man bara för stunden vill ha, desto knäppare utgiftsstruktur får man. Därtill en sådan som egentligen inte bidrar till ett gott liv. Massor med grejer man inte hinner använda och som därtill blir omoderna eller på annat sätt tappar i värde.

Det finns så klart undantag, särskilt knutet till boendet. Köpa bostad, renovera och byta kök kan ju leda till ackumulerat värde. Köpa stora, dyra bilen för lånade pengar sannolikt inte.

För egen del följer jag följande regler: Sparandet läggs undan först. För närvarande uppgår det stabila sparandet till ca 22 % av nettolönen. Därefter betalas räkningarna, hyra och så. Resten får jag göra av med under månaden, men inte mer. Och helst ska det bli ett litet överskott där också. Det händer att jag låter pengar rinna, efter avdraget för sparandet, särskilt i början av månaden. Restauranger med mat och vin. Då blir det som nu, kärvt i slutet av månaden. Salta biten och burkkallops. Vatten som måltidsdryck.

Men det är värt det. Man överköper sig inte i en evig tävlan med andra. Har vad man behöver. Och mycket av vad man vill, men inte allt. Blir friare och mer trygg. Utan matlådor och andra stereotypa sparknep.