Spridda skurar ur nyhetsflödet
Ganska ofta, kanske för det mesta, har jag en restriktiv hållning när det gäller att följa nyhetsflödet. Det mesta som skrivs i tidningarna, sägs i radio eller visas upp i televisionen betraktar jag som brus av begränsat värde. Kommenterande journalistik, som gör anspråk på att inte bara beskriva händelser och skeenden, utan också förklara dem, anser jag ofta bedräglig och meningslös. Min hållning är avvaktande och skeptisk och jag införlivar sällan teser från bruset bland mina egna uppfattningar utan att pröva och testa mot multipla källor. Och längre tidsperspektiv.
Tror jag i alla fall. För exponerar man sig för bruset genom att överhuvudtaget ta del av det är det trots allt svårt att låta bli att påverkas av det.
Just idag har jag fångats av några inslag i flödet.
Via Omni landade jag för det första i den här artikeln om den aktuella börsutvecklingen, som jag läste med stigande förvåning och tilltagande upprördhet. Det man kan fråga sig är vilka ärenden börsjournalister egentligen går.
Teserna i artikeln är:
- det mesta pekar nu uppåt (kursutveckling, konjunkturstatistik, orderingång)
- mycket på börsen känns dyrt
- det kommer ett börsras, men det går inte att (med precision) förutsäga när
- därför bör man strunta i det och fortsätta som förut (dvs. agera som om uppgången kommer att fortsätta)
De första tre punkterna är kanske inte så mycket att säga om, men slutsatsen betraktar jag som befängd. Artikelförfattaren slänger på ett ställe ur sig att större och snabba börsras händer sällan och använder påståendet som argument till tesen att man rimligen kan strunta i dem. På sätt och vis verkar det underliggande antagandet vara att börsen alltid går upp. Och det torde nog vara allmänt känt ändå, att så är det inte.
I själva verket är det nog så att man bör tänka precis tvärt om. Riktigt stora börsfall kommer ofta både snabbt och oväntat. Och då är det som vanlig småsparare många gånger svårt att hinna med. Det är inte alla som kan hänga vid skärmarna hela dagarna. Och när skjutsarna utför kommer kan rätt stora värden raderas ut ganska fort. Jag har själv varit med om det några gånger de senaste tjugo åren.
Avgörande för ett rimligt risktänkande är inte sällanheten med vilket det händer, utan konsekvenserna av om det händer, dvs. skillnaden mellan sannolikhet och förväntat värde (påpekat av Taleb i en av hans böcker).
Man kan fråga sig vad artikelförfattarens motiv ligger i. Varför framföra något så urbota dumt?
Någon tjänar på att börsjournalister och krönikörer trumpetar ut budskap av slaget. Inte minst de själva, eftersom deras egen affärsidé bygger på att ge råd om vad som är värt att köpa, inte på råd om att det är värt att helt eller till delar hålla sig borta från marknaden. Klokheter som handlar om riskspridning över marknader och tillgångsslag (och liknande mer balanserade resonemang) kanske inte är lika roliga att förmedla. Möjligen är det så enkelt som att ett befängt påstående om att strunta i riskerna i dagens marknadssituation genererar fler klick och läsare.
För egen del känner jag mig tveksam till inslagen av de det-finns-inga-alternativ-argument som präglar dagens börsdiskurs. Jag anser att det finns anledning att tänka risk och jag har själv 38 % av innehållet i Min Egen Fond i placeringar jag betraktar som defensiva. Min viktmodell kan skådas under fliken om MEF.
Det sättet att tänka passar mig. Just nu. Mina syften bakom den aktuella viktningen är dels att begränsa risken för förlust, dels att ha en rimlig kassa för framtida köplägen. Men man kan också notera att 62 % av innehållet i MEF är mer offensivt. Visserligen spritt över olika marknader och branscher. Inte alls koncentrerat. Men offensivt.
Och det är den balansen som jag menar är intressant, den mellan risk och möjlighet. Den bör man förhålla sig till. Aktivt. Och inte strunta i.
(Det andra inslaget i nyhetsflödet jag fastnade i var Yrsa Stenius knäppartikel i Aftonbladet om granskningen av Kevinfallet. Där märks att hon är en del av den kritiserade sekten. Ett bedrövligt aktstycke som jag egentligen borde nagelfara i detalj, men släpper. Artiklar av slaget finns det mentalhygienska skäl till att låta bli att ens läsa.
Svaret på huvudfrågan som ställs i hennes artikel, om vem som granskar granskarna, är för övrigt rätt självklar: eftersom granskningen inte sker i det fördolda utan presenteras i offentligheten, har alla möjlighet att ta del av den, granska den och dryfta den. Stenius är, som vanligt, ute i ogjort väder. Dessutom undviker hon helt grundfrågan i själva fallet, den om vad som är sant och vad som inte är sant.)
Diskläjmer: Jag blev helt enkelt tvungen att skriva av mig. Annars hade nog skallen exploderat.
Tror jag i alla fall. För exponerar man sig för bruset genom att överhuvudtaget ta del av det är det trots allt svårt att låta bli att påverkas av det.
Just idag har jag fångats av några inslag i flödet.
Via Omni landade jag för det första i den här artikeln om den aktuella börsutvecklingen, som jag läste med stigande förvåning och tilltagande upprördhet. Det man kan fråga sig är vilka ärenden börsjournalister egentligen går.
Teserna i artikeln är:
- det mesta pekar nu uppåt (kursutveckling, konjunkturstatistik, orderingång)
- mycket på börsen känns dyrt
- det kommer ett börsras, men det går inte att (med precision) förutsäga när
- därför bör man strunta i det och fortsätta som förut (dvs. agera som om uppgången kommer att fortsätta)
De första tre punkterna är kanske inte så mycket att säga om, men slutsatsen betraktar jag som befängd. Artikelförfattaren slänger på ett ställe ur sig att större och snabba börsras händer sällan och använder påståendet som argument till tesen att man rimligen kan strunta i dem. På sätt och vis verkar det underliggande antagandet vara att börsen alltid går upp. Och det torde nog vara allmänt känt ändå, att så är det inte.
I själva verket är det nog så att man bör tänka precis tvärt om. Riktigt stora börsfall kommer ofta både snabbt och oväntat. Och då är det som vanlig småsparare många gånger svårt att hinna med. Det är inte alla som kan hänga vid skärmarna hela dagarna. Och när skjutsarna utför kommer kan rätt stora värden raderas ut ganska fort. Jag har själv varit med om det några gånger de senaste tjugo åren.
Avgörande för ett rimligt risktänkande är inte sällanheten med vilket det händer, utan konsekvenserna av om det händer, dvs. skillnaden mellan sannolikhet och förväntat värde (påpekat av Taleb i en av hans böcker).
Man kan fråga sig vad artikelförfattarens motiv ligger i. Varför framföra något så urbota dumt?
Någon tjänar på att börsjournalister och krönikörer trumpetar ut budskap av slaget. Inte minst de själva, eftersom deras egen affärsidé bygger på att ge råd om vad som är värt att köpa, inte på råd om att det är värt att helt eller till delar hålla sig borta från marknaden. Klokheter som handlar om riskspridning över marknader och tillgångsslag (och liknande mer balanserade resonemang) kanske inte är lika roliga att förmedla. Möjligen är det så enkelt som att ett befängt påstående om att strunta i riskerna i dagens marknadssituation genererar fler klick och läsare.
För egen del känner jag mig tveksam till inslagen av de det-finns-inga-alternativ-argument som präglar dagens börsdiskurs. Jag anser att det finns anledning att tänka risk och jag har själv 38 % av innehållet i Min Egen Fond i placeringar jag betraktar som defensiva. Min viktmodell kan skådas under fliken om MEF.
Det sättet att tänka passar mig. Just nu. Mina syften bakom den aktuella viktningen är dels att begränsa risken för förlust, dels att ha en rimlig kassa för framtida köplägen. Men man kan också notera att 62 % av innehållet i MEF är mer offensivt. Visserligen spritt över olika marknader och branscher. Inte alls koncentrerat. Men offensivt.
Och det är den balansen som jag menar är intressant, den mellan risk och möjlighet. Den bör man förhålla sig till. Aktivt. Och inte strunta i.
(Det andra inslaget i nyhetsflödet jag fastnade i var Yrsa Stenius knäppartikel i Aftonbladet om granskningen av Kevinfallet. Där märks att hon är en del av den kritiserade sekten. Ett bedrövligt aktstycke som jag egentligen borde nagelfara i detalj, men släpper. Artiklar av slaget finns det mentalhygienska skäl till att låta bli att ens läsa.
Svaret på huvudfrågan som ställs i hennes artikel, om vem som granskar granskarna, är för övrigt rätt självklar: eftersom granskningen inte sker i det fördolda utan presenteras i offentligheten, har alla möjlighet att ta del av den, granska den och dryfta den. Stenius är, som vanligt, ute i ogjort väder. Dessutom undviker hon helt grundfrågan i själva fallet, den om vad som är sant och vad som inte är sant.)
Diskläjmer: Jag blev helt enkelt tvungen att skriva av mig. Annars hade nog skallen exploderat.
Kommentarer
Skicka en kommentar