Vid sidan av det normala
Egentligen hade jag tänkt låt bloggen återgå till normalläget och till frågor om utrensning av strumpor som det har gått hål på, sparande i fonder och annat sådant, men så slänger minnesprofessorn och justitierådet tillsammans ur sig den här drapan på DN Debatt. Och då kan jag nog inte låta bli att kommentera litet grann i alla fall. För det är en intressant drapa när man "närläser" den, som det heter i somliga kretsar.
Mina ambitioner nu är dock inte högre än att det jag skriver är ett blogginlägg, med litet spridda reflektioner.
1. Paret hävdar till att börja med att granskningen av Kevinfallet (och andra fall) har hamnat snett, att syftet är att fälla minnesprofessorn, trots (underförstått) att de råd minnesprofessorn har gett i de olika fallen "vilar fast på internationellt vedertagen forskning". Men det är ju just det sistnämnda som kraftigt ifrågasätts och det i flera led. Minnesprofessorns val av resultat och teoretiska satser att stödja sig på ur denna forskning är en av de saker som satts kraftigt ifråga. Och även i de fall han lyckas stödja sig på vad som i den internationella forskningen anses sant och riktigt, ifrågasätts lämpligheten av den tillämpning han har givit det i de konkreta, praktiska sammanhang som i de här fallen handlar om olika typer av förhörsupplägg, vallningar, m.m.
2. Ett oavsiktligt komiskt exempel på minnesprofessorns idiotier ges i beskrivningen av det s.k. Malinärendet. "Han erkände inte men illustrerade hur mordet skulle ha gått till om det varit han som begått det." Läs den meningen igen! Det här betyder alltså att man vallar och den misstänkte har då att beskriva hur ett mord skulle ha gått till om han hade gjort det. Bakom valet av metod återfinns teorin om att bortträngda minnen kan återväckas genom den typen av återgestaltande metoder, men genom det hypotetiska sättet att formulera uppgiften, i kombination med ledande anvisningar i situationen, leder det naturligtvis till att resultaten från en sådan övning blir rättsligt sett oanvändbara, trots den fria bevisvärderingsprincip som gäller i svenska domstolar. Och det var också vad hovrätten i det fallet mycket riktigt kom fram till.
3. Paret hävdar också att media är ute efter minnesprofessorn som person. Och här missar paret också den springande punkten: Att minnesprofessorn i kraft av förment kompetens och unikt kunnande har varit aktiv i utredningar som om man uttrycker det milt visat sig vara minst sagt kontroversiellt utförda. I ett antal belagda fall har mycket starkt kritiska synpunkter framförts från annan expertis än den som minnesprofessorn själv hävdar sig stå för. Ett exempel är synpunkterna från Rickard L Sjöberg, men det finns fler. Här verkar det som att minnesprofessorn och justitierådet missar att rollen som offentligt legitimerad expert också innebär att man har en skyldighet att låta sig granskas. Det är inte privatpersonen som granskas, utan det är minnesprofessorn, den legitimerade psykologen, den inkallade rådgivaren och expertvittnet som granskas. Svårigheterna att acceptera att det ingår i spelets regler är ganska avslöjande. Det verkar som om de båda herrarna anser att skattefinansierade experter och myndighetspersoner borde lämnas i fred, respekteras och bugas inför, då de i sin upphöjda ställning har tillgång till insikter ingen annan har. Hållningen är livsfarlig och skulle man respektera den är man ute på mycket vanskliga vägar.
4. Mot slutet av artikeln riktar paret in sig på begreppet "mediedrev" för det som nu sker. De hävdar då att det första som offras är sanningen, att fenomenet utgör "en kollektiv utövning av makt utanför rättsystemet" och att det som de utsatts för handlar om ryktesspridning och sensationsrubriker. Och, visst, sådant kan förekomma. Men i det här fallet pekar de ut själva de publicerade granskningarna som "drev" och det är tämligen osakligt gjort. Alla andra kommentarer och hänvisningar som sker i massmedia i ärendet skulle kunna utvecklas till ett drev. Men granskningarna i DN och i SVT kan knappast ses som drev utan bör betraktas just som offentligt publicerade granskningar, vars sakliga innehåll och uppläggning kanske kan kritiseras. Men i så fall är det just det man bör göra, inte komma med svepande anklagelser om drev för att granskningar alls har gjorts. Återigen, det handlar om skattefinansierade insatser som granskas offentligt och då måste de som ägnat sig åt dessa finna sig i att sådana sker. Att den möjligheten finns är i själva verket en bärande princip i det svenska rättssamhället, inte en brist i det, som herrarna ifråga tycks antyda.
5. Nästan sist i artikeln finns en mycket underlig formulering. Paret beskriver ett "berättarmönster", som de menar består i att "män räddar män". Underlaget för formuleringen består av en hänvisning till att Hannes Råstam och Dan Josefsson med bistånd av advokaten Thomas Olsson, alla män, "kontaktar män som dömts för något grovt brott". De flesta som döms för grova brott är män, så det kanske då inte är så konstigt att de som kontaktats är just män. Men när det gäller vilka som kontaktar dessa män glömmer paret - avsiktligt? - den roll som kvinnor spelat i Quickärendet och i den nu genomförda granskningen av Kevinfallet. I det förra fallet hade Jenny Küttim en mycket betydande roll som researcher och om jag nu minns rätt fanns flera kvinnor med i SVT:s team, som genomförde granskningen i Kevinfallet. DN:s laguppställning har jag inte koll på. Försöket - som är makalöst klumpigt - att föra in någon slags genusdimension som anklagande förklaring till det herrarna menar vara mediedrev och osakliga granskningar faller därmed platt. Och hårt.
Sammanfattningsvis: Minnesprofessor och justitieråd har levererat en grovt osaklig och lögnaktig betraktelse över de granskningar de nu utsatts för. Man kan spekulera i motiven bakom tillvägagångssättet. Två alternativ anmäler sig: (a) De försöker medvetet vilseleda. (b) De är så pass inkompetenta att de själva tror på vad de skriver. Eller någon slags märklig kombination av dessa alternativ.
Nu ska jag lämna den här historien. Den här bloggen ska egentligen handla om annat, av mer trivial natur. Men just när det gäller det här var jag tvungen att skriva av mig litet.
Mina ambitioner nu är dock inte högre än att det jag skriver är ett blogginlägg, med litet spridda reflektioner.
1. Paret hävdar till att börja med att granskningen av Kevinfallet (och andra fall) har hamnat snett, att syftet är att fälla minnesprofessorn, trots (underförstått) att de råd minnesprofessorn har gett i de olika fallen "vilar fast på internationellt vedertagen forskning". Men det är ju just det sistnämnda som kraftigt ifrågasätts och det i flera led. Minnesprofessorns val av resultat och teoretiska satser att stödja sig på ur denna forskning är en av de saker som satts kraftigt ifråga. Och även i de fall han lyckas stödja sig på vad som i den internationella forskningen anses sant och riktigt, ifrågasätts lämpligheten av den tillämpning han har givit det i de konkreta, praktiska sammanhang som i de här fallen handlar om olika typer av förhörsupplägg, vallningar, m.m.
2. Ett oavsiktligt komiskt exempel på minnesprofessorns idiotier ges i beskrivningen av det s.k. Malinärendet. "Han erkände inte men illustrerade hur mordet skulle ha gått till om det varit han som begått det." Läs den meningen igen! Det här betyder alltså att man vallar och den misstänkte har då att beskriva hur ett mord skulle ha gått till om han hade gjort det. Bakom valet av metod återfinns teorin om att bortträngda minnen kan återväckas genom den typen av återgestaltande metoder, men genom det hypotetiska sättet att formulera uppgiften, i kombination med ledande anvisningar i situationen, leder det naturligtvis till att resultaten från en sådan övning blir rättsligt sett oanvändbara, trots den fria bevisvärderingsprincip som gäller i svenska domstolar. Och det var också vad hovrätten i det fallet mycket riktigt kom fram till.
3. Paret hävdar också att media är ute efter minnesprofessorn som person. Och här missar paret också den springande punkten: Att minnesprofessorn i kraft av förment kompetens och unikt kunnande har varit aktiv i utredningar som om man uttrycker det milt visat sig vara minst sagt kontroversiellt utförda. I ett antal belagda fall har mycket starkt kritiska synpunkter framförts från annan expertis än den som minnesprofessorn själv hävdar sig stå för. Ett exempel är synpunkterna från Rickard L Sjöberg, men det finns fler. Här verkar det som att minnesprofessorn och justitierådet missar att rollen som offentligt legitimerad expert också innebär att man har en skyldighet att låta sig granskas. Det är inte privatpersonen som granskas, utan det är minnesprofessorn, den legitimerade psykologen, den inkallade rådgivaren och expertvittnet som granskas. Svårigheterna att acceptera att det ingår i spelets regler är ganska avslöjande. Det verkar som om de båda herrarna anser att skattefinansierade experter och myndighetspersoner borde lämnas i fred, respekteras och bugas inför, då de i sin upphöjda ställning har tillgång till insikter ingen annan har. Hållningen är livsfarlig och skulle man respektera den är man ute på mycket vanskliga vägar.
4. Mot slutet av artikeln riktar paret in sig på begreppet "mediedrev" för det som nu sker. De hävdar då att det första som offras är sanningen, att fenomenet utgör "en kollektiv utövning av makt utanför rättsystemet" och att det som de utsatts för handlar om ryktesspridning och sensationsrubriker. Och, visst, sådant kan förekomma. Men i det här fallet pekar de ut själva de publicerade granskningarna som "drev" och det är tämligen osakligt gjort. Alla andra kommentarer och hänvisningar som sker i massmedia i ärendet skulle kunna utvecklas till ett drev. Men granskningarna i DN och i SVT kan knappast ses som drev utan bör betraktas just som offentligt publicerade granskningar, vars sakliga innehåll och uppläggning kanske kan kritiseras. Men i så fall är det just det man bör göra, inte komma med svepande anklagelser om drev för att granskningar alls har gjorts. Återigen, det handlar om skattefinansierade insatser som granskas offentligt och då måste de som ägnat sig åt dessa finna sig i att sådana sker. Att den möjligheten finns är i själva verket en bärande princip i det svenska rättssamhället, inte en brist i det, som herrarna ifråga tycks antyda.
5. Nästan sist i artikeln finns en mycket underlig formulering. Paret beskriver ett "berättarmönster", som de menar består i att "män räddar män". Underlaget för formuleringen består av en hänvisning till att Hannes Råstam och Dan Josefsson med bistånd av advokaten Thomas Olsson, alla män, "kontaktar män som dömts för något grovt brott". De flesta som döms för grova brott är män, så det kanske då inte är så konstigt att de som kontaktats är just män. Men när det gäller vilka som kontaktar dessa män glömmer paret - avsiktligt? - den roll som kvinnor spelat i Quickärendet och i den nu genomförda granskningen av Kevinfallet. I det förra fallet hade Jenny Küttim en mycket betydande roll som researcher och om jag nu minns rätt fanns flera kvinnor med i SVT:s team, som genomförde granskningen i Kevinfallet. DN:s laguppställning har jag inte koll på. Försöket - som är makalöst klumpigt - att föra in någon slags genusdimension som anklagande förklaring till det herrarna menar vara mediedrev och osakliga granskningar faller därmed platt. Och hårt.
Sammanfattningsvis: Minnesprofessor och justitieråd har levererat en grovt osaklig och lögnaktig betraktelse över de granskningar de nu utsatts för. Man kan spekulera i motiven bakom tillvägagångssättet. Två alternativ anmäler sig: (a) De försöker medvetet vilseleda. (b) De är så pass inkompetenta att de själva tror på vad de skriver. Eller någon slags märklig kombination av dessa alternativ.
Nu ska jag lämna den här historien. Den här bloggen ska egentligen handla om annat, av mer trivial natur. Men just när det gäller det här var jag tvungen att skriva av mig litet.
Kommentarer
Skicka en kommentar