Några balansräkningsnoteringar
I december 2008 befann sig min ekonomi på något slags botten. Förklaringen till det finns bland annat att söka i en slags företagsverksamhet som av litet olika skäl inte visade sig bära. Under slutet av den perioden förvärrade jag dessutom situationen genom att dra på mig en del onödiga skulder.
Från januari 2009 vände det i och med att jag då åter säkrade stabilt inflöde av pengar genom lönearbete. Hur det nu än är ger lönearbete den fördelen att (det privatekonomiska) livet blir mer förutsägbart och med litet planering ger det steg för steg möjlighet att påverka saker och ting åt det positiva hållet.
Läget i december 2008 kan avläsas i balansräkningen. Tillgångarna översteg skulderna, så det var inte en fullständig katastrofsituation. Tillgångarna var dock begränsade: kassa, livförsäkringen, en bil och litet lösöre. Skuldernas andel av tillgångarna låg då på 54 %. Idag ligger skuldernas andel på 4 % och har en helt annan karaktär än då. (Dagens skuld är latent i och med att det handlar om kreditkortet, där krediten f.n. är helt outnyttjad.)
Livförsäkringen stod då för ca hälften av vad jag hade. Jag hade kunnat göra återköp på den i syfte att undvika de skulder jag drog på mig i onödan, men av irrationella skäl vägrade jag att röra den. Idag står livförsäkringen för 22 % av mina tillgångar.
Mina samlade tillgångar är idag 4,6 gånger det jag då hade, räknat på inflationsjusterade siffror. Det egna kapitalet är nu 9,7 gånger det jag då hade, räknat på samma sätt.
Min Egen Fond (MEF) fanns redan då, men stod bara för 0,1 % av mina tillgångar. Det rörde sig om en restpost som inte var värd mer än några hundralappar. Idag står MEF för 51 % av vad jag har.
Mina reala tillgångar (= prylar) stod då för 41 % av de samlade tillgångarna. Motsvarade siffra idag ligger på 15 %. Sammansättningen av grejerna är ungefär lika som då: en bil och litet lösöre. Min hållning till prylar är återhållsam. Jag vill inte ha mer än jag använder. Samtidigt är det så att återhållsamhet efterhand bygger upp återköpsbehov. Bilen börjar bli litet sliten, kläderna lika så och det finns en del annat jag kanske borde köpa. Råd har jag numera. (Not: Värderingen av prylarna är naturligtvis den mest osäkra posten i balansräkningen, särskilt som jag valt att ta med allt som jag äger i det. Även småkrafs.)
Överlag är mitt ekonomiska läge i dag betydligt mer stabilt än det var då. Tio års systematik har gett resultat. Det första mer betydelsefulla resultatet syntes i balansräkningen för 2011: Skuldernas andel av tillgångarna stod då för 5 % och bestod då av det de gör nu, dvs. ett kreditkort som inte användes i särskilt betydande omfattning. I övrigt var jag skuldfri. En annan sak som då börjat hända var uppbyggnaden av ett litet sparkapital (MEF), som då låg på sparkonto och stod för 10 % av de samlade tillgångarna.
Några månader senare började jag spara systematiskt i fonder och idag är det egna kapitalet, det som är mitt på riktigt, fyra gånger större än det var då.
Det rullar på. Trots kronförsvagningen.
Från januari 2009 vände det i och med att jag då åter säkrade stabilt inflöde av pengar genom lönearbete. Hur det nu än är ger lönearbete den fördelen att (det privatekonomiska) livet blir mer förutsägbart och med litet planering ger det steg för steg möjlighet att påverka saker och ting åt det positiva hållet.
Läget i december 2008 kan avläsas i balansräkningen. Tillgångarna översteg skulderna, så det var inte en fullständig katastrofsituation. Tillgångarna var dock begränsade: kassa, livförsäkringen, en bil och litet lösöre. Skuldernas andel av tillgångarna låg då på 54 %. Idag ligger skuldernas andel på 4 % och har en helt annan karaktär än då. (Dagens skuld är latent i och med att det handlar om kreditkortet, där krediten f.n. är helt outnyttjad.)
Livförsäkringen stod då för ca hälften av vad jag hade. Jag hade kunnat göra återköp på den i syfte att undvika de skulder jag drog på mig i onödan, men av irrationella skäl vägrade jag att röra den. Idag står livförsäkringen för 22 % av mina tillgångar.
Mina samlade tillgångar är idag 4,6 gånger det jag då hade, räknat på inflationsjusterade siffror. Det egna kapitalet är nu 9,7 gånger det jag då hade, räknat på samma sätt.
Min Egen Fond (MEF) fanns redan då, men stod bara för 0,1 % av mina tillgångar. Det rörde sig om en restpost som inte var värd mer än några hundralappar. Idag står MEF för 51 % av vad jag har.
Mina reala tillgångar (= prylar) stod då för 41 % av de samlade tillgångarna. Motsvarade siffra idag ligger på 15 %. Sammansättningen av grejerna är ungefär lika som då: en bil och litet lösöre. Min hållning till prylar är återhållsam. Jag vill inte ha mer än jag använder. Samtidigt är det så att återhållsamhet efterhand bygger upp återköpsbehov. Bilen börjar bli litet sliten, kläderna lika så och det finns en del annat jag kanske borde köpa. Råd har jag numera. (Not: Värderingen av prylarna är naturligtvis den mest osäkra posten i balansräkningen, särskilt som jag valt att ta med allt som jag äger i det. Även småkrafs.)
Överlag är mitt ekonomiska läge i dag betydligt mer stabilt än det var då. Tio års systematik har gett resultat. Det första mer betydelsefulla resultatet syntes i balansräkningen för 2011: Skuldernas andel av tillgångarna stod då för 5 % och bestod då av det de gör nu, dvs. ett kreditkort som inte användes i särskilt betydande omfattning. I övrigt var jag skuldfri. En annan sak som då börjat hända var uppbyggnaden av ett litet sparkapital (MEF), som då låg på sparkonto och stod för 10 % av de samlade tillgångarna.
Några månader senare började jag spara systematiskt i fonder och idag är det egna kapitalet, det som är mitt på riktigt, fyra gånger större än det var då.
Det rullar på. Trots kronförsvagningen.
Kommentarer
Skicka en kommentar