Milstolpar och stötestenar
Idag är jag sur. Månadens sista dag är det och rapporteringen av de senaste fondkurserna tycks helt ha kajkat ihop. Avanza meddelar att de felsöker, men felet kan inte ligga där eftersom t.ex. Roburs hemsida inte heller innehåller de senaste kurserna.
Nåväl, det lär väl lösa sig, men man kan ändå inte låta bli att reflektera över sånt som har med tillförlitlighet i informationsflödet nu i den moderna internettiden. Helt säkert tycks det inte vara.
Annars grunnar man så här i slutet av månaden över beslutsläget, mot bakgrund då av den senaste tidens uppåtskutt. För min del har det inneburit att mina finansiella tillgångar ökade med 4,8 % i januari och med 2,9 % i februari, så under året har de stigit med 7,8 % (inkl. egna insättningar då). Uppgångarna för innehaven i Min Egen Fond (exkl. egna insättningar) uppgår totalt till 10,6 % och förra årets nedgångar är nästan uppätna.
Glad kan man ju vara åt det här, men samtidigt litar jag inte riktigt på att det är hållbart. Trump är fortfarande president i USA, till min bedrövelse. Handelssamtalen med Kina kan fortfarande ta en olycklig vändning. Europa ser mest tråkigt ut. Och så vidare.
De åtgärder jag hittills vidtagit omfattar tidigarelagda köp av fonder i början av januari, mer fokus på att bygga likviditet efter det samt en omstuvning av aktieinnehaven från chanstagande till fokus på (förhoppningsvis) stabila flöden av utdelningar. Merparten av aktieinnehaven består nu av investmentbolag och det ser ut som att jag har haft litet tur med det senaste inslaget, Kinnevik, då kursen idag rör sig upp. Men det är alltså utdelningarna jag siktat på.
En annan åtgärd jag gjort är att jag sålt av "övervärden" i förhållande till min viktmodell (se den fliken) som led i att bygga likviditet. Jag räknar alltså med att det kommer att tynga litet för mina innehav framöver. En sak som spär på den misstanken har att göra med dollarkursen. Utvecklingen av hyfsat stora delar av mitt innehav är dopat till följd av kronförsvagningen, men här tror jag att den utvecklingen kommer att vända. En stillastående USA-börs resulterar för mig i minskat värde för mina innehav räknat i kronor, om det blir som jag tror. Så en annan åtgärder jag funderar på är att spekulera litet i att kronan kommer att stärkas mot dollarn under året, men än så länge är jag för feg att pytsa in tillräckligt med slantar i den typen av instrument för att det ska vara lönt.
Just nu känner jag mig alltså litet vilsen, obeslutsam och avvaktande inför framtiden.
Det dagsaktuella läget är dock gott. Denna månad passerar min nettoförmögenhet 900 tkr, vilket innebär att nästa milstolpe är miljonen. När jag började med mitt mer systematiska sparande tänkte jag inte ens tanken att jag skulle komma dit och den fråga som nu uppstår igen för mig är: Hur mycket är nog?
Skälet till frågan är att det finns någon slag avvägningsrelation mellan lånande, sparande och konsumerande. Lånande är just nu ute ur bilden. Jag har inga lån och heller inga planer att ta lån, så den avvägning jag nu står inför handlar om hur mycket av det idag tillgängliga konsumtionsutrymmet jag ska avstå från i syfte att samla i ladorna inför framtiden.
Sparkvoten ligger när det gäller mitt planerade sparande på ca 20 % och jag har hittills varit nöjd med den konsumtionsnivå som resten tillåter. Målbilden för sparandet har efter hand satts så att den har ökat, men det under förutsättning att yttre förhållanden kommer att vara stabila, t.ex. när det gäller hur mina hopsparande slantar kommer att beskattas. Nuvarande klåfingerregering väcker här en del oro. Jag har avstått från vidlyftigt leverne (= överdriven konsumtion) i syfte att säkra min trygghet (= genom att spara). Möjligen kommer det nu att bestraffas.
Så funderingarna går än hit, än dit. Månne det är klokt att ta höjd för nedgångar. Kanske är det vettigt att börja köpa på sig en del dyrare grejer. Eventuellt borde man minska sparkvoten och strö litet pengar om kring sig.
Men samtidigt hägrar nu Miljonen. Kanske ska jag dit först?
Nåväl, det lär väl lösa sig, men man kan ändå inte låta bli att reflektera över sånt som har med tillförlitlighet i informationsflödet nu i den moderna internettiden. Helt säkert tycks det inte vara.
Annars grunnar man så här i slutet av månaden över beslutsläget, mot bakgrund då av den senaste tidens uppåtskutt. För min del har det inneburit att mina finansiella tillgångar ökade med 4,8 % i januari och med 2,9 % i februari, så under året har de stigit med 7,8 % (inkl. egna insättningar då). Uppgångarna för innehaven i Min Egen Fond (exkl. egna insättningar) uppgår totalt till 10,6 % och förra årets nedgångar är nästan uppätna.
Glad kan man ju vara åt det här, men samtidigt litar jag inte riktigt på att det är hållbart. Trump är fortfarande president i USA, till min bedrövelse. Handelssamtalen med Kina kan fortfarande ta en olycklig vändning. Europa ser mest tråkigt ut. Och så vidare.
De åtgärder jag hittills vidtagit omfattar tidigarelagda köp av fonder i början av januari, mer fokus på att bygga likviditet efter det samt en omstuvning av aktieinnehaven från chanstagande till fokus på (förhoppningsvis) stabila flöden av utdelningar. Merparten av aktieinnehaven består nu av investmentbolag och det ser ut som att jag har haft litet tur med det senaste inslaget, Kinnevik, då kursen idag rör sig upp. Men det är alltså utdelningarna jag siktat på.
En annan åtgärd jag gjort är att jag sålt av "övervärden" i förhållande till min viktmodell (se den fliken) som led i att bygga likviditet. Jag räknar alltså med att det kommer att tynga litet för mina innehav framöver. En sak som spär på den misstanken har att göra med dollarkursen. Utvecklingen av hyfsat stora delar av mitt innehav är dopat till följd av kronförsvagningen, men här tror jag att den utvecklingen kommer att vända. En stillastående USA-börs resulterar för mig i minskat värde för mina innehav räknat i kronor, om det blir som jag tror. Så en annan åtgärder jag funderar på är att spekulera litet i att kronan kommer att stärkas mot dollarn under året, men än så länge är jag för feg att pytsa in tillräckligt med slantar i den typen av instrument för att det ska vara lönt.
Just nu känner jag mig alltså litet vilsen, obeslutsam och avvaktande inför framtiden.
Det dagsaktuella läget är dock gott. Denna månad passerar min nettoförmögenhet 900 tkr, vilket innebär att nästa milstolpe är miljonen. När jag började med mitt mer systematiska sparande tänkte jag inte ens tanken att jag skulle komma dit och den fråga som nu uppstår igen för mig är: Hur mycket är nog?
Skälet till frågan är att det finns någon slag avvägningsrelation mellan lånande, sparande och konsumerande. Lånande är just nu ute ur bilden. Jag har inga lån och heller inga planer att ta lån, så den avvägning jag nu står inför handlar om hur mycket av det idag tillgängliga konsumtionsutrymmet jag ska avstå från i syfte att samla i ladorna inför framtiden.
Sparkvoten ligger när det gäller mitt planerade sparande på ca 20 % och jag har hittills varit nöjd med den konsumtionsnivå som resten tillåter. Målbilden för sparandet har efter hand satts så att den har ökat, men det under förutsättning att yttre förhållanden kommer att vara stabila, t.ex. när det gäller hur mina hopsparande slantar kommer att beskattas. Nuvarande klåfingerregering väcker här en del oro. Jag har avstått från vidlyftigt leverne (= överdriven konsumtion) i syfte att säkra min trygghet (= genom att spara). Möjligen kommer det nu att bestraffas.
Så funderingarna går än hit, än dit. Månne det är klokt att ta höjd för nedgångar. Kanske är det vettigt att börja köpa på sig en del dyrare grejer. Eventuellt borde man minska sparkvoten och strö litet pengar om kring sig.
Men samtidigt hägrar nu Miljonen. Kanske ska jag dit först?
Kommentarer
Skicka en kommentar