Funderingar om privatekonomi

Noterar att landets vänsterkrafter använder ordet "överlönsamma" om de s.k. välfärdsbolagen. Drabbas av rysningar, ty jag minns tiden när ordet "övervinster" förekom i varenda nyhetssändning i den statliga propagandatelevisionen. Övervinster som staten då skapat själv genom den "solidariska" lönepolitiken ... Och som man tänkte sig borde konfiskeras och stoppas in i s.k. löntagarfonder, om nu någon minns dem. LO-ekonomer låg bakom idéerna. På den tiden. Och nu har vi en företrädare för den typen av tänkande (LO:s 70-talstänkande) som statsminister. Pendlarna svänger.

I vårt land ser min balansräkningsekvation ut så här i tkr: EK = FT + RT - S = 445 + 168 - 40 = 573 där EK = nettot, FT = finansiella tillgångar, RT = reala tillgångar och S = skulder. Jag är inte rik. Kanske inte ens välbärgad. Men helt på bar backe står jag inte längre. Och i princip är jag skuldfri. De 40 tkr som tas upp består av en nu onyttjad kredit. I ett annat land, där jag, inte Staten, skötte mitt liv och mina val på eget sätt, skulle ekvationen kanske se ut så här i tkr, om jag tänkt mig för, varit klok och sparat till pensionen i privata lösningar i samma omfattning som det statliga tvångssparandet nu tvingat mig att göra: EK = FT + RT - S = (445 + 2451) + 168 - 40 = 3024 Det jag har lagt till är alltså värdet av min inkomstpension, premiepension och tjänstepension. Mina pengar. Men i Statens och pensionsinstitutens förvar. (Hoppar alltså över värdet av sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, etc.) Räknat så har jag alltså en

Gemensamt för många som sparar en fraktion av sin inkomst tycks vara en vilja att bygga frihet och oberoende. Läser man omkring litet grann figurerar bland många föreställningen och viljan att bygga en penningmaskin, dvs. att investera så att man genom utdelningar, ränta och liknande efterhand kan räkna med en hyfsat stor andel s.k. passiva inkomster av de totala inkomster man har. Bland dessa sparande eller investerande människor finns en andel med storslagna ambitioner, dvs. de tänker sig kunna leva på dessa passiva inkomster och därmed inte behöva (löne)arbeta för brödfödan. Andra har mer måttliga ambitioner, av typen bygga upp ett reservkapital för trygghet eller något annat syfte (framskjuten konsumtion) samt kanske ett någorlunda hyfsat tillskott till (löne)inkomsterna. För egen del ser det ut som att min totalinkomst i år blir 12 delar löneinkomster och litet drygt 1 del avkastning på sparkapitalet. Så inkomstmässigt skulle jag då vara ca 8,3 % "ekonomiskt oberoende"

Det är söndag. Man har tillverkat pannbiff med lök. Man har konsumerat födan, diskat och sitter nu stilla och smälter käket. Och återvänder till funderingarna om livet som konsumtion av varor och tjänster. I ett tidigare inlägg ställdes följande varianter upp: 1. L = U = f(K) = f(q1, q2, ..., qn) 2. L = f(U, A), där U är som ovan och A är nyttan av annat = f(a1, a2, ..., an) I ovanstående uttryck är L = livskvalitet, U = nyttan av konsumtion av varor och tjänster och A = nyttan av "konsumtion" av annat än varor och tjänster. Enligt uttryck 1 är livets värde detsamma som värdet av den konsumtion av varor och tjänster man ägnar sig åt. Enligt uttryck 2 är det inte så. Varu- och tjänstekonsumtionen påverkar visserligen livskvaliteten, men det finns också annat som gör det. En knäckfråga är vad ai är om det nu inte är qi, dvs. inte är att betrakta som konsumtion av viss mängd av vara eller tjänst. Att skilja det ena från det andra kan vara knepigt. Ta en skogsprom

Grunnar över följande: Inkomst = Räkningar + Övriga utgifter + Sparande Och det blir omsorterat detsamma som Sparande = Inkomst - Räkningar - Övriga utgifter, eller Övriga utgifter = Inkomst - Räkningar - Sparande Sparande/månad 2016 (tkr) = 5,7 +/- 2,3 (en standardavvikelse) Sparande/månad 2017 (tkr) = 6,3 +/- 0,6 (en standardavvikelse) Övriga utgifter 2016 (tkr): 14 +/- 2,3 (en standardavvikelse) Övriga utgifter 2017 (tkr): 15,5 +/- 1,5 (en standardavvikelse) Innebörden av det där är att mitt fria konsumtionsutrymme nästa år kommer att vara 10,7 % större än i år. Och det känns bra. Mitt planerade sparande kommer att vara 10,5 % högre än i år. Det känns också bra. Det där möjliggörs genom att räkningarnas andel av betalningarna under året krymper rejält, framför allt genom att jag inte behöver betala några lån (bortser här från att det också är sparande). Med planerat sparande menas det som sätts av till sparkonto, fondköp och premier till livförsäkringen. I realitete

Sitter i fåtöljen. På bordet står kaffemuggen, halvtom. Jag har tvättid idag. Och jag funderar över sådant som handlar om nytta, livstillfredsställelse, val av arbete, val av bostadsort, sparande, investeringar, platsers attraktivitet, konsumtion, lönenivåer, lån. Och en del annat. Ett skäl bakom mina funderingar har att göra med den sparplan jag skrev om igår. Ett annat är att jag försöker begripa mig på något som kallas konsumtionsteori och är en del av det där ekonomiämnet, som så många föraktar och som många försöker strunta i att det finns. Det har jag också gjort. Förr. Men det är dumt. Nå, bättre sent än aldrig, så jag har köpt huvudbok + arbetsbok i mikroekonomi. Första övningsuppgiften i arbetsboken består av att man ska förklara i ord vad följande betyder: U = f(q1, q2, ..., qn), där U = konsumentens nytta och qi = den konsumerade kvantiteten av vara/tjänst i, där i = 1, 2, 3, ..., n Det är inte så svårt. Uttrycket betyder att den nytta man som konsument får av sin konsumtion

Man har ägnat en liten stund åt att fundera över  nästa års sparplan och kommit fram till en grundmodell. Sammanfattar i termer av procent. Sparande = Inkomst - Utgifter = 100 - 77 = 23 Ambitionen om ett 23 %-igt sparande känns lagom. Jämfört med årets andel innebär det i själva verket en sänkning från 25,3, vilket gör att konsumtionsutrymmet höjs. Nästa år behöver jag inte amortera några lån, eftersom jag blir skuldfri nu på onsdag. Ev. löneökning nästa år förs också till konsumtion. Sparandet låses till fix summa per månad. Plus ev. restöverskott. Det där innebär följande för utvecklingen av mina samlade finansiella tillgångar nästa år, givet att fonderna går upp 8,7 %, återbäringsräntan på livförsäkringen blir 3 % och räntan på sparkontot ligger stilla på 0,25 %. Över året, i procent: Utgångsvärde = Ingångsvärde + Sparande + Avkastning = 100 + 15,6 + 5,5 = 121,1 Per månad i snitt, i procent: Utgångsvärde = 100 + 1,19 + 0,42 = 101,61 Självklart kommer det inte riktigt a

Så här efter semesterperioden och strax efter lön känns det som att det är dags att stämma av och börja fundera på hur året kommer att gå. I fokus för funderingarna ligger hur de finansiella tillgångarna kommer att ha utvecklats när året är slut. Och de kretsar kring följande ekvation: Ingångsvärde + Nettoflöde + Avkastning = Utgångsvärde  Progosen ser ut så här, i procent, för helåret: 100 + 25,1 + 7,8 = 132,9 Nettoflödet är en bruttosiffra och behöver egentligen korrigeras för att få fram sparandet. Ungefär så här: Sparande = Nettoflöde - Tagna lån + Amorterade lån - Försäljning tillgångar Sparande = 25,1 - 2,5 + 4,7 - 2 = 25,3 Men det blir ju just ingen skillnad. Avkastningen består av fondernas värdeökning plus litet ränta. I snitt per månad ser det ut så här: 100 + 1,85 + 0,56 = 102,42 Men det varierar ju. Och variationen syns i bilden nedan. I stort ser det ut som att året kan komma att bli bra. Men det är fortfarande fyra månader kvar och mycket

Under de senaste veckorna har det i den allmäna debatten förekommit teser om att Norrland borde kräva självständighet i syfte att se till att mer av de rikedomar som produceras här också stannar här. Teserna emanerade som reaktion på att Vattenfall beslutat fimpa 40 jobb i Jokkmokk och antingen flytta dem annanstans eller helt skrota dem. Själv ser jag den typen av krav som exempel på oansvarig populism som om de togs på allvar och faktiskt resulterade i norrländsk självständighet inte alls skulle resultera i något bra för landsändan. Några nedslag i sånt man behöver fundera på: 1. Hur skulle det fria Norrlands BNP se ut? - BNP-måttet ser ju ut så här om man sätter ihop det från utgiftssidan BNP = privat konsumtion + investeringar + offentlig konsumtion och investeringar + nettoexport Idag (2013) uppgår det måttet till 346 tkr/invånare (egentligen BRP beräknat för Norrland enligt redovisning på sajten Regionfakta). Man kan jämföra med BNP för Sverige som samma år u

Man bör alltid ha en Plan B. Här bedömer man sannolikheten för att HC vinner till åtminstone 0,75. Vilket då ger en sannolikhet att DT vinner om 0,25.  Den sannolikheten är inte försumbar. Hur förbereda sig? Vad kan man själv göra för att gardera sig mot konsekvenserna? För såna blir det.

Nu om morgonen funderas det en stund vidare över aktuella inköpsbehov. Och ur nån slags nettosynvinkel påverkar den typen av transaktioner inte nettoförmögenheten. Inte som jag räknar, eftersom jag i värdet av mina reala tillgångar räknar in värdet av precis alla prylar jag har. Så om jag nu får för mig att köpa en TV för 10000 kr, flyttas bara den summan från mina finansiella tillgångar till mina reala och nettot är intakt. I utgångsläget. Med tiden minskar naturligtvis värdet av prylarna ner mot ett restvärde. Och själva handlingen att överföra en TV från handeln till mig minskar nog värdet av den med en 25 %, skulle jag tro. Men det bortser jag från nu. Idagsläget är fördelningen av värdet mellan mina finansiella och reala tillgångar 72/28, vilket är ett resultat av prioriterat sparande, amortering av lån och restriktiv hållning till prylar. Det man då kan mena är att jag dämt upp en inköpsbehov. Möblerna är sunkiga och slitna. Nya skulle göra skillnad. Underhållningsmaskineriet

Slöar i fåtöljen efter intag av kalorier och en eller annan vitamin. Väntar på att dagens fondnoteringar ska ramla in. Det ser ut som att det blir ett uppskutt. Det har det i alla fall blivit för premiepensionsfonden. Kollade till den tidigare idag. Årets uppgång 7 %. Årlig uppgång sedan köp 13 %. Betraktar det som hyfsat. Annars fortgår funderingarna kring avvägningen mellan sparande och konsumtion. Känner mig en aning ambivalent i den frågan på grund av alternativkostnadsbekymmer. Att spara kostar också, i form av utebliven (uppskjuten) konsumtion. Och framtiden är osäker.  Under hösten kommer dock sparandet att ske enligt plan, dvs. 12 * 5000 + 12 * 300 = 63600 ska ha avsatts i planerat sparande. Och till det kommer alltså en variabel del om 1000-2000 per månad som eventuell ytterligare påfyllning. Shoppingpolicyn är fortsatt restriktiv, även om jag nu köpt en del böcker på slutet. Och en skjorta. Merparten av det planerade nysparandet under resten av året ser som lä

Spinner idéer om frihet, trygghet, sanning och förändring. Och prylar. Funderar på om jag behöver någonting. Kommer inte på något.

Det händer ibland att jag funderar på att köpa hus. Och den kontantinsats jag då just nu kan tänka mig att gå in med är ca 200 000 kr, vilket gör att jag anser mig ha råd med en kåk som kostar ca 1,3 mkr. För en sådan skulle jag då behöva låna 1,1 mkr. Utseendet på min balansräkning skulle då ändras drastiskt. Mina finansiella tillgångar skulle minska med 44 %. Mina reala tillgångar skulle öka med 866 %. Mina skulder skulle öka med ett oändligt antal procent, eftersom jag idag i princip är skuldfri. Min skuldsättningsgrad skulle då ligga på 65 %. Min skuldkvot skulle ligga på 335 % av den inkomst jag kan disponera efter skatt. Min nettoförmögenhet skulle vara oförändrad. Mina boendekostnader skulle då bestå av kostnaderna för lånet samt driften av huset, vilket idag då skulle bli ungefär 2000 + 3500 = 5500 kr per månad. Till det får man nog lägga 1000 kr i löpande underhåll av eländet. Så boendekostnaden skattar jag då grovt till 6500 kr per månad, vilket inte ser helt inhumant u

Det kan uppskattas till ca 63 % av min lön efter skatt. Den andra delen utgörs då av konsumtion som kan anses nödvändig för att jag ska kunna skydda mig från väder och vind, äta mig mätt och hålla mig någorlunda i skick i övrigt. Ett annat sätt att beskriva det är att 63 % av min konsumtion skulle vara överkonsumtion om jag valde att inte spara någonting alls utan konsumera upp hela nettolönen. Så ser alltså den reella "budgetlinjen" ut i avvägningen mellan konsumtion och sparande, för min del, efter det att den "nödvändiga" konsumtionen räknats bort. Och någonstans efter den linjen ska det finnas en optimal punkt, en punkt som ger mig den mest nyttiga kombitionen av överflödskonsumtion och sparande, givet då just min speciella preferensstruktur. Idag ligger mitt planerade sparande på ca 31 % av vad som vore teoretiskt möjligt. Och då räknar jag inte in det "naturliga" överskott som uppstår efter det att jag under en månad konsumerat vad jag vill göra.

Och morgonens första kaffemugg har konsumerats. Gårdagen bjöd på minnen och skuggor från förr. Så idag kontempleras framtiden, som förhoppningsvis i högre grad än dåtiden kommer att kunna kontrolleras av mig själv. För så är det. Målet med mitt sparande är oberoende. Inte absolut oberoende, för det är en omöjlighet, utan relativt. Grunden är en brist på förtroende. Och en vilja att bygga den egna friheten och tryggheten. Det finns risker i det. Majoriteten kan få för sig saker, som exempelvis att sparkapital är en lämplig källa för skatteuttag. Av flera skäl. En gång i tiden hade t.ex. Alva Myrdal tankar om att Staten borde sätta ett tak för hur mycket en medborgare fick ha sparat. Minns jag rätt var summan 4000 kr. Vad den typen av tänkande resulterar i för människors frihet, oberoende och förmåga att klara sina egna liv kan man fundera över. Igår alltså minnen. Idag planering.

Om min inkomst är I, min konsumtion K och mitt sparande S, har de senaste åren K/I = 0,70. Och det innebär då att S/I = 0,30. I S ingår då det som sätts av på sparkonton, fondköpen samt amorteringarna på det lån jag tog när jag köpte bil för drygt tre år sedan. Grovt räknat har dessa stått för ca en tredjedel av S, så som läget är idag nu när det lånet är bortbetalt kan jag välja att lägga de pengarna på K och öka den andel av I som läggs där med 14 %. Det är rätt mycket. Å andra sidan kan jag välja att behålla S/I = 0,30 och öka det sparande som hamnar på konton och fonder med 50 %. Vilket då skulle fortsätta att öka värdet av mina finansiella tillgångar. Om man förenklar saker och ting har utvecklingen av värdet av mina tillgångar ökat med ca 5000 kr/månad de senaste åren (sedan bilköpet). Värdet av mina finansiella tillgångar har då ökat med ca 6500 kr/månad och värdet av mina reala tillgångar har minskat med ca 1500 kr/månad. Frågan som nu sysselsätter mig, så här om morgonen

Livet består ju främst av tidskonsumtion genom att man engagerar sig i olika typer av aktiviteter. Eller inte. En aktivitet som här ägnas mycket tid är läsning. Av både det ena och det andra. Förtjust är man i frågor om hur språk, tanke och verklighet hänger ihop. Eller inte. Den bok jag nu läser är betitlad Mikroekonomi och är skriven av ett gäng nationalekonomer. Massa ekvationer, kurvor, deriveringar och andra härledningar. Jag har som bestämt mig för att jag vill begripa det där. På djupet. Så här ligger man på golvet. Gluttar på indifferenskurvor och budgetlinjer. Funderar över marginalnyttor och hur man kan använda den där begreppsapparaten i sitt eget liv. För att fundera över sin egen konsumtion. Analyserna i boken görs konsekvent i termer av varor, men tjänstebegreppet sägs vara inkluderat. Man landar i efterfrågekurvor över sambanden mellan priser och kvantiteter varor (tjänster). Själv funderar man litet slött så där över hur analyserna skulle se ut om de kon

Läser en pladderkrönika i Aftonbladet, där krönikören uppmanar (s) att ta "strid för välfärden" och hävdar att (s) ska visa att landet har råd att öka de offentliga utgifterna och finansiera det genom att höja skatterna. Argumentationen i krönikan är känslomässig. Det underförstådda och obevisade antagandet är att landet verkligen har råd att dra in mer pengar från "de rika", vilket egentligen betyder nästan alla, för att öka utbudet och kvaliteten i den offentliga tjänsteproduktionen på det s.k. välfärdsområdet. Ett annat underförstått antagande är, naturligtvis, att den enda välfärd som produceras i landet produceras genom skattefinansierade verksamheter. Ett tredje antagande, också underförstått, är att utrycket "ha råd med" innebär att höjda skatter inte har några som helst negativa effekter för medborgarnas nettovälfärd, t.ex när det gäller sysselsättning, värdet av pengarna i lönekuvertet, prisnivåerna, räntorna, m.m. Men krönikan har ändå e

En anklagelse som med anledning av tidigare inlägg om den statliga sexundersökningen skulle kunna riktas åt mitt håll är att jag är allmänt kunskapsfientlig eller att jag inte anser att politiska program och åtgärder bör vara grundade i fakta. Det är naturligtvis helt fel. Självfallet finns det legitima skäl att samhället söker kunskap även om människors sexualbeteenden. Det är också av värde att ev. samhälleliga insatser på området inte bygger på myter, fördomar eller okunskap. Så vad är då bekymret med den aktuella undersökningen? Och vilka är alternativen? Som jag ser det finns bekymmer med att beställaren är Staten och att det direkta syftet med undersökningen är att skapa politik. Staten är nu inte detsamma som samhället, utan den del av detsamma som utgör Makten. Utifrån Maktens behov ska sedan Undersåtarna läggas under lupp, studeras och åtgärdas. Assymetrin i förhållningssättet är förskräcklig och präglas inte av någon respekt för att medborgarna har rätt till sina egna

Den där Greider levererar med anledning av bostadspolitiken en synpunkt som här väcker funderingar. Nu har jag inte läst originaltexten, men i Omnisammandraget lyfts några påståenden: - bostadspolitiken står f.n. ideologiskt låst - valet står mellan avreglering eller mer statlig styrning och subventioner - regeringen bör välja den vänsterpolitiska vägen - den vägen handlar om att få marknaden att fungera genom att staten tar en större del av den ekonomiska risken, inte om att avskaffa marknaden När jag nu kikar på dessa påståenden, får jag inte riktigt ihop det. Det ser i mina ögon en aning förvirrat ut. Å ena sidan säger sig nämligen Greider vara emot mer marknad och för mer statlig interventionism genom subventioner (staten tar en större del av den ekonomiska risken). Å andra sidan säger han att han vill skapa en fungerande marknad. Det där går inte ihop. Om staten ska ta en större del av den ekonomiska risken för att producera bostäder innebär det rimligen att staten måste

Sitter bekvämt tillbakalutad i fåtöljen. Semestern fortgår. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur jag bör använda den. Särskilt funderar jag över om Staten har några synpunkter på det. Den och en del andra anser sig ju ha legitima skäl att ha synpunkter på hur mycket eller litet sex jag har, med vem eller vilka, var, när och sannolikt hur. Och på om jag nyttjar någon slags preventivmedel. Möjligen också på hur sexualupplyst jag är. Förmodligen har Staten synpunkter på hur jag tillbringar semestern. Jag bör nog vara aktiv. Äta sunt. Inte dricka för mycket alkohol. Träna. Vårda mina sociala relationer. Återhämta mig från tidens stress. Konsumera litet lagom, så att hjulen snurrar på. Men inte köra för mycket bil som drivs av fossila bränslen. Kanske bör jag enligt Staten låta bli att grilla kött. Helst bör jag nog inte simma i nån sjö. I alla fall inte rakt ut. Och inte utan flytväst. Jag bör nog inte tillbringa min semester helt och hållet framför TV:n. Särskilt inte gloen

Och Trump verkar ha gjort bort sig ordentligt. Bra det, om det är så, tycker man här.