Monopol på välfärd?

För någon vecka sedan skummade jag igenom Vänsterpartiets partiprogram, en skrift som mest är fylld av floskler och dimridåer. Skrapar man på ytan litet skymtar emellertid den betongsocialistiska (kommunistiska) drömmen fram och som liberal blir man bekymrad över att partiet har den andel det har i opinionen. Nya generationer verkar ha glömt det elände ideologin fört med sig överallt där den har tillämpats.

En annan skrift som nyligen lästs är den socialdemokratiska arbetsgruppens förslag till fördelningspolitiskt ramverk. Det är i den arbetsgruppen attacken mot ISK tagits fram. Rapporten i fråga når nästan fram till floskelnivån i vänsterpartiets partiprogram, men (s) är nu ändå ett mer pragmatiskt parti så det värsta flummet är väck i skriften. Men stora delar av det partiet längtar ändå fortfarande till ett samhälle präglat av s.k. demokratisk socialism.

Något sådant samhälle har dock aldrig funnits, dvs. det har aldrig någonsin funnits ett samhälle av någon komplexitet som samtidigt varit demokratiskt och socialistiskt. Det finns inget sådant samhälle nu. Och här är jag personligen helt övertygad om att något sådant samhälle heller aldrig någonsin kommer att existera, eftersom demokrati och socialism är två fullständigt oförenliga storheter och kombinationen av de båda egenskaperna utgör den tomma mängden.

Allt det där gör också dessa partiers syn på välfärd problematisk.

Gemensamt för dessa båda partier verkar vara en syn på välfärd som exklusivt genererad av det allmänna eller den "gemensamma" offentliga sektorn. Båda partierna talar väldigt tyst om att välfärd för det stora folkflertalet till mycket stor del genereras utanför den offentliga sektorns hägn, så när dessa partier talar om att "välfärden måste räddas" talar de bara om en delmängd av densamma. 

De bortser även från möjligheten att de välfärdsgenererande delarna av den offentliga sektorn både kan finansieras och organiseras på andra sätt än de nuvarande, med i alla fall tänkbart likvärdiga eller till och med bättre resultat. Man kan inte utesluta sådana möjligheter i alla fall.

Budskapen i deras skrifter blir därför osakliga på gränsen till direkt lögnaktighet.

Visst, offentligt finansierad vård och omsorg är och kommer att vara en väsentlig del i och för medborgarnas totala välfärd. Och här finns bekymmer som kommer att behöva lösas. Finansieringen är redan ansträngd och kommer att bli än mer ansträngd under kommande år. Det s.k. finansieringsgapet är betydande och kommer att bli värre. Det gäller särskilt om man som (v) och (s) klamrar sig fast vid status quo i finansierings- och driftsformer, ansvarsfördelning mellan individ och stat och mellan de olika sektorer man kan skikta upp samhället i. Här kommer att det att krävas både effektiviseringar av befintliga verksamheter och nytänkande och alternativa lösningar.

Såväl (s) som (v) tycks dock mest vilja förbereda sig på en resa bakåt i tiden. Till den tid landet bakom mer slutna gränser kunde bygga alldeles egna drömslott. En liten ankdamm som kunde kontrolleras. (Sd) utnyttjar dessa drömmar och drar uppenbarligen till sig delar av (s) gamla kärnväljargrupper i en längtan efter flydda tider (LO-folket). (S) kämpar förtvivlat för att vinna dessa tillbaka, därav förmodligen försöken att nyttja avundsjukan som grogrund i en attack mor "de rika" (som alltså i rätt hög utsträckning består av folk över 65 år), som hunnit bygga sparkapital, betala av huslånen och därefter sålt villan och flyttat ut till fritidshuset eller in till centrala stan. Eller köpt en husbil för att kuska land och rike runt.

Nog finns både välstånd och och välfärd i landet. Om man räknar med allt. Något principiellt monopol på välfärdskapande har inte (s), inte (v) och inte den offentliga sektorn.

Inte alls.