Inlägg

Visar inlägg från februari, 2016

Preliminärt

Snart dags att stänga den här månaden. Och även om det nu inte just idag ter sig alltför muntert på de marknader man följer ser det ändå ut som att nettoförmögenheten kommer att ha ökat jämfört med januari med en 2,6 % eller så. Viss osäkerhet ligger dock i den siffran, eftersom allt inte riktigt är hemma än. Annars börjar man så smått grunna över den stundande resan till Stockholm. För det är ju så att man emellanåt har anledning att röra sig dit, något som alltid brukar resultera i en slags kluvenhet. Nå, släpper den tanketråden. Dags att ordna sig något att käka.

Stuffköp

Så har jag fallit till föga igen och köpt mig en mojäng. En rakapparat för 599 pix. Nu gäller det bara att grunna ut vilka två andra saker jag må göra mig av med för att kompensera, för jag har ju som mål att minska antalet ägda grunkor med 12 % under året. Och en av metoderna består av regeln en-grunka-in-två-grunkor-ut.

Om att bli lurad

För en tid sedan skrev jag ett inlägg här om en korkad konsument, som var jag. Inlägget handlade om hur jag genom att under månaden fylla på med 1 GB per gång till min mobilsurf hamnade i läget att ha betalt 2500 kr för en tjänst jag kunnat få för en hundralapp. Grundfelet jag gjorde var att jag inte kollade upp den fullständiga prisinformationen och matchade det mot den surfmängd jag normalt sett använde. Mitt fel, alltså. I grunden. Men inte bara. För om man nu kollar utformningen av det SMS jag då brukade få från Telia när min surfmängd började ta slut, kan man se att jag (och många andra) varit utsatt för en subtil form av manipulation. Informationen i SMS:et från Telia var uppbyggd ungefär så här (punktar delarna, formuleringarna är inte exakta): 1. Hej, din surfmängd börjar ta slut och då blir det långsamt och svårt att surfa. 2. Du kan återställa din surfmängd så att allt funkar igen. 3. Vi tror att 1 GB för 69 kr kan passa dig. 4. Beskrivning av tillvägagångssätt (typ

Fondkostnader

Fick för mig att kolla dessa. Av mina tio fonder har fyra en förvaltningsavgift om 0,2 %, fem har 1,25 % och en har 1,75 %. I snitt, ovägt, ligger förvaltningsavgifterna då på 0,88 %. Och det kan man jämföra med snittet på den svenska marknaden som lär ligga på 1,09 %. Och det ser väl bra ut. Andelen av fondslantarna i indexnärafonder ligger dock bara på 39,6 %. Det är för lågt. Nog bör den andelen ligga kring 60-75 %, tänker jag. Och så får det bli. Kommande köp riktas in i de indexnära fonderna.

Att välja fonder

Många fonder finns att välja på. Mycket finns att ta hänsyn till när man väljer fonder. Bland annat det här: "Mutual fund advertisements are far too effective. Fund companies often promote actively managed funds that have generated high returns, and investors flock to such funds. Unfortunately for these investors, there is little relationship between high past returns and high future returns. Why doesn’t strong past performance continue? The primary reason is that luck is a major factor in fund returns, and luck generally does not persist. Investors tend to overlook the role of luck in fund returns. There are thousands of actively managed equity funds, so even if all fund managers were randomly picking their portfolios by throwing darts at a stock page, a large number of funds would still soundly beat market averages." Citatet är hämtat härifrån . Det där gör att man bör förhålla sig starkt skeptisk inför fondbolagens marknadsföring av aktiva fonder och närhelst det g

Mental accounting

Sitter och gluttar på min budget och funderar över hur jag hanterar slantarna. Och märker att jag byggt in ett antal såna där kategoriseringsprinciper i mitt system, som om jag inte vaktar på mig kan leda till dumbeslut. Ett exempel på såna dumbeslut är hur jag använde kreditkortet förr. Jag hade då pengar på ett sparkonto, med låg ränta, så klart. Summan jag hade där då var en 15000 kr. Samtidigt hade jag då använt kreditkortet för inköp om ca 10000 kr, till en årsränta då om ca 10 %. Så istället för att använda sparslantarna och köpa grejer för 10000 kr använde jag alltså kreditkortet och köpte samma grejer för 11000 kr. Korkat. (Siffrorna i exemplet är förenklade för att få fram poängen.) Men det var en följd av att jag tänkte olika om de kronor jag hade på sparkontot och de kronor som ingår i krediten. Sparslantarna var en reserv om något oväntat skulle hända och kreditkortet var en sätt att dela upp betalningar för större inköp över tid. Och jag missade helt att en krona är

Några saker att vakta på hos sig själv och andra

Det här är ett slags kladdinlägg. Eller om man så vill en slags anteckning till mig själv. Bakgrunden till det finns att söka i att vi snart går in i en knepig huggsexeprocess på jobbet och att man i den processen kan förvänta sig en hel del konstigt beteende från olika håll i organisationen. Och för att överleva behöver man lära sig att känna igen en del saker, därför dessa anmärkningar. Sen har det faktiskt också en del att göra med privatekonomi också, särskilt när det gäller en del dumbeteenden man själv ägnar sig åt. Till anmärkningarna: 1. Begränsningar vad gäller uppmärksamhet och arbetsminne. - Bra mycket dumheter som har sin grund i den typen av begränsningar kan skådas i det moderna livet. Ofta leder de till begränsad analys av konsekvenser av olika handlingsalternativ. Ett annat bekymmer är att folk tenderar att packa ihop frågeställningar i paket som sedan isoleras från varandra, vilket gör att samband och påverkansrelationer mellan paketen hamnar ur sikte och tappas

Hur mycket är nog?

Har fått en stund över och använder den till att fundera litet kring avvägningen mellan sparande och konsumtion. Den egna fördelningen där ligger på 20/80, vilket är ett ganska rejält sparbeting. Till det ska läggas ytterligare 3,6 % som utsmetat per månad blir den andel av den disponibla inkomsten som under året kommer att ha gått till avbetalning av billånet. När det gäller mitt korta sparande, alltså summan av buffertsparkontot och fonderna, ligger jag nu och slår kring delmålnivån 150 000 kr. Om allt går vägen kommer jag snart att passera den och parkera mig stabilt ovanför gränsen. Vilket då aktualiserar frågan: Sen då? Hur mycket är nog? När ska jag nöja mig? Sedan en tid uppfyller jag det jag kallar Wibble-kriteriet om en årslön "på banken". Sedan ännu längre tid tillbaka fyller jag det egensatta kriteriet "klara mig ett år på nuvarande konsumtionsnivå, genom en kombination av a-kassa och sparade medel", något som strax efter det att jag nådde det målet

Kvällsnöje

I morgon landar lönen och kvällens litet halvknasiga nöje handlar om att nolla lönekontot. För det har jag här på slutet börjat göra kvällen innan lön. Jag för alltså över restsumman efter månaden från löne- till räkningskontot. Det som då finns på det senare utgör den vardagsreserv jag håller mig med.  Den här lönemånaden ökade den reserven rejält, eftersom livet de senaste veckorna levts aktivitetslöst, slött och snålt. Egentligen oavsiktligt så. Mest har det blivit så på grund av uselt väder. Nåväl, i morgon sammanfattas lönemånaden. Sen nollas billånet. Livet är gott!

Konstigheter

I mina svarta stunder brukar jag få för mig att folk kan få för sig att tro på nästan vilka dumheter som helst. Här är en liten undersökning som man kan botanisera i när det gäller den frågan.

Extrem dumhet - exempel

Massor av kommuner har ännu inte börjat skriva en Plan. Trumpetar den där nationella samordnarskaran mot våldsbejakande extreminsm ut och kallar det för allvarligt. Nu är det ju rätt vanligt att kommuner och andra avkrävs just åtgärden att Skriva En Plan. Och många Planer har skrivits. Massor av dem. Inom olika områden. Tyvärr är det dock så att väldigt många av de där Skrivna Planerna samlar damm. De innehåller dessutom sällan särskilt konkreta åtgärder eller saker man avser att faktiskt göra. Och leder därför till att absolut ingenting egentligen görs och därmed heller inte till några som helst resultat. Man pratar. Man skriver. Och där tar det oftast stopp. Fast man fortsätter att låtsas som att åtgärden att Skriva En Plan är en verksam åtgärd, trots att nästan alla egentligen vet att inte kommer att leda till ett barrolin. År efter år. För problemområde efter problemområde. Att fortsätta att göra samma sak, om och om igen, och vänta sig nya, andra resultat ...

Extrem dumhet

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig andra, nya resultat ... Ungefär. Tesen brukar tillskrivas Einstein, men det verkar vara en myt. Men det spelar ingen roll. Som beskrivning av korkat beteende fångar det ändå någon slags kärna, som för mig aktualiserats av händelser under dagen. Tror inte att jag kommer att sakna arbetslivet särskilt mycket den dag det är dags att lämna det för gott. Tesen ligger f.ö. rätt nära begreppet single-loop learning som det använts av Chris Argyris för att fånga knasbeteende i vårt moderna organisationsliv. Om sånt kan man tycka mycket. Men ibland är de dumheter man konfronteras med under en dag bara för mycket. Idag har det varit en sådan dag. Och på börsfronten ser det inte mycket roligare ut. Noterar att SIX Volatilitetsindex skuttat till uppåt här på slutet. Att oron ökar och skakigheten tilltager. Och möjligheten finns att skakigheten ytterst beror på dumhet av det slag som illustreras inläggets första mening. Och ovanpå al

Lösningen på alla problem

Verkar i somliga kretsar vara att skyffla över uppgifterna på kommunerna . Själv har man nu levt ett tag och sett hur det brukar gå när man gör det. Och tvivlar.

Månadsslutet närmar sig

Och utsträckt på golvet gottar jag mig åt det.  Mitt korta sparande har släpat sig över målgränsen, det är snart lön och bara några dagar kvar till skuldfrihet. Efterlängtad sådan.

Vuxenvärldens tafflighet

Kan inte låta bli att återvända en stund till Liberala ungdomsförbundet i Stockholms förslag att skruva i sexuallagstiftningen. Förslaget har, naturligtvis, väckt uppmärksamhet, debatt och avståndstaganden. Det man kan notera i den debatten är en slags vuxenvärldens tafflighet inför ungdomens försök att ge sig i kast med riktigt svåra frågor. För den underliggande frågan är verkligen besvärlig. I föregående inlägg formulerade jag den så här: "Om två vuxna i ett fritt val samtycker till att tillsammans ägna sig åt en aktivitet som direkt bara påverkar dessa två, men strider mot den allmänna moralen och den goda smaken, med vilken rätt kan den moraliska majoriteten förbjuda att dessa två ägnar sig åt aktiviteten ifråga?" Frågan ligger i kärnan av en liberal hållning till människors rätt att leva sina egna liv på sitt eget sätt, så länge det inte skadar andra eller hindrar andra att leva sina egna liv på sitt eget sätt. Den är klassisk. Och svår. Och dess betydelse framt

Morgonkaffe

Och man använder det för att försöka vakna. Spårar runt på Omni och kollar nyheter. Fastnar för rabaldret kring ungliberalernas synpunkter på sexuallagstiftningen. Noterar slött något halvintressant i det spektaklet. Det galna förslaget, levererat av puckon , bemöts just så, men inte med argument i sak. Vilket borde vara väldigt enkelt att göra. Men tydligen inte är det. Funderar över det gör man här och hämtar mer kaffe. Under rabaldret finns en mer seriös fråga: Om två vuxna samtycker till att tillsammans ägna sig åt en aktivitet som direkt bara påverkar dessa två, men strider mot den allmänna moralen, med vilken rätt kan den moraliska majoriteten förbjuda att dessa två ägnar sig åt aktiviteten ifråga? Frågan är svår och det är väl därför ungliberalerna nu inte bemöts med sakskäl.

Kväll

Ligger utslängd på golvet och slötittar på drioder och galaktiska bovar. Vickar lite på tårna också. Och tänker på begreppet rättvisa, när det då gäller sånt som löneskillnader, inkomst- och förmögenhetsfördelning. Minns en gammal modell , som hävdar att det kan beskrivas, i grunden, som en jämförelse mellan två kvoter, en för en person/grupp vars rättmätiga utbyte står i fokus, och en för de andra. Kvoterna ställer utkomstresultatet för respektive i relation till deras insatser, såsom de uppfattas av fokuspersonen eller gruppen. Så här: Utkomst P/G / Insatser P/G ~ Utkomst A / Insatser A Tesen i modellen är att om jämförelsen ~ visar att kvoterna väger jämt, då uppfattas läget som rättvist, men om de skekar, uppfattas läget som orättvist. Den uppfattande entiteten är P/G, som är motiverad att ändra ett ojämt läge till ett jämt. På flera olika sätt. Vilka dessa kan vara kan man använda kvotjämförelsen till att spekulera runt. Om man då låter G = småföretagare, t

Efter arbetsdagen

Slår man sig ner en stund i fåtöljen och snabbkollar ekonominyheterna och en del annat. Noterar därvid: - att börserna i Asien och Europa studsat upp - att de fallande oljepriserna stiger - att Brexit-hotet inte är så jättekul - att Hanne Kjöller i DN har sina poänger, nu senast både om sjukskrivningarna och om synen på de s.k. klyftorna i samhället - att pensionssparandet av många växlas över i konsumtion - att Japans ekonomi hävdas vara stark - att svenska storbolag saknar digital kompetens, vilket dock är en brist som flerfaldigt mer gäller kommunerna  Man får ju som lust att kommentera både det ena och det andra av det där, men tiden ... Just nu räcker den inte riktigt till.  Så är det ibland.

Toleransdebatten

Kan tycka att den är småintressant, den där debatten om värderingar, kulturella uttryck, mångfald, skolans värdegrundsarbete och liknande. Det senaste exemplet som jag tagit del av hittas här , i en artikel som är välskriven och innehåller många poänger, men där synpunkterna om vad som bör göras slutar i en slags vi-måste-formuleringar som knappast kommer att bli verklighet av sig själva. Frågan som uppstår här handlar om genom vilka verktyg det ska ses till att det som påstås i vi-måste-påståendena blir verklighet. Och, naturligtvis, vem som har att hålla i dessa verktyg. Ett exempel på ett sånt där vi-måste-påstående ur artikeln: " Vi måste respektera de kulturella skillnader som finns, och låta alla finna sin egen väg till att sluta upp bakom de grundläggande värderingarna i vårt samhälle. " Verkligheten där ute har dock en tendens att utvecklas på sitt eget sätt, alldeles oavsett vad önsketänkande vi-måste-tänkare sätter på pränt på DN-debatt. Frågan som jag sit

Aktier eller aktiefonder?

Ägnar man här söndagsmorgonen att fundera över. Och man är ju inte den förste att grunna över den. Den dryftas på massor av ställen på nätet och jag har ägnat en halvtimme eller så att spana igenom div. artiklar och bloggar om saken. I allmänhet tycker jag dock att de jämförelser man får sig till livs haltar och blandar perspektiv så att man inte blir särskilt mycket klokare av läsandet. Själv har jag bara aktiefonder. Inga direktägda aktier. Skälet till det handlar främst om att jag vill ha ca 90-95 % av mina sparslantar i företag utanför Sverige. Det grundläggande argumentet bakom det är att Sveriges andel av världsekonomin är 0,7 % och tillväxttakten kanske 2 %, medan resten av världen står för 99,3 % av världsekonomin och växer med kanske 3 %. Så att ha alltför mycket i Sverige är inte rationellt.  Idag har jag dock drygt 15 % i Sverige, vilket är en följd av att jag likt de flesta påverkas av ett fenomen som kallas home bias . Proffsen bakom AP7:s aktiefond (soffalter

Pensionerna - igen

De bråkar nu, 40-talisterna, som syns här . Och bråka må de väl få göra, det har den generationen alltid gjort. Att den sen också alltid varit villig att skjuta konsekvenser och kostnader över på andra är kanske en annan sak. (Och Aftonbladet är som vanligt en helt ansvarsbefriad populistblaska.) Hursom helst. Pensionssystemets konstruktion har aldrig varit någon hemlighet. Vilket den här 11-åriga artikeln visar. Och även om jag nu aldrig gillat Göran Perrson, må man ändå säga att helt tappad bakom en vagn är han inte. Nog visste konstruktörerna vad de gjorde. Och det de gjorde var befogat. Några självklarheter: - pensionssystemet bör anpassas efter den ekonomiska utvecklingen - kostnaderna bör inte vältras över på kommande generationer - systemet bör anpassas efter den demografiska utvecklingen - systemet bör anpassas efter förändringar i den förväntade livslängden - systemet bör utformas så att utfallet kan påverkas genom egna val (premiepensionsdelen) - människor bör avkr

Var bör man ha sina pengar?

Frågan är för mig återkommande, och den innehåller naturligtvis flera dimensioner, som t.ex. valet mellan ränteplaceringar och aktier, fördelningen av slantarna mellan geografiska regioner, mellan branscher och mellan företag inom samma bransch. Den handlar också om frågan om det är bättre att slänga slantarna i aktiefonder eller i direktägda aktier, men det är en fråga jag tänker återkomma till någon annan gång, för svaret på den verkar inte vara helt självklart. I alla fall inte när man läser blaskor som Privata Affärer eller tar del av de synpunkter som levereras från organisationer som Aktiespararna och liknande. Själv har jag merparten av det korta sparandet i aktiefonder, jag har inga räntefonder och det långa sparandet ligger i en traditionellt förvaltad livförsäkring (kapitalförsäkring). Tillgångsportföljen i den sistnämnda utgörs av en blandning, vars exakta fördelning jag inte har koll på. Just nu blev jag dock nyfiken på hur mina fondslantar fördelar sig mellan geograf

Festligt

För några dagar sedan skrev jag en liten personlig betraktelse kring mitt orangea kuvert och informationen i detsamma, som jag då har en del synpunkter på utifrån mitt eget snäva perspektiv. Nu visar det sig att myndigheten  har folk anställda som ägnar sig åt att spana på vad som skrivs i sociala medier och därtill ge sig till att kommentera och söka ställa till rätta. Man kan väl anta att uppdraget handlar om att säkerställa att korrekt information kring pensionssystemet  når ut och inte att det handlar om att påverka eller styra opinionsyttringar kring systemet. Som relativt nybliven bloggskribent är det i alla fall kul med kommentarer, det må man medge. Ändå blir jag fundersam. Vi har ju ett läge i landet där media är pressade och där den granskande journalistkåren är krympande i antal och resurser. Samtidigt har företag, myndigheter och andra organisationer expanderat sina kommunikationsavdelningar. Ett uttryck för det är just att man har anställda vars uppgift det är att s

Tur att det finns proffs

För nån dag sedan landade alltså det orangea kurvertet från Pensionsmyndigheten . Jag öppnade det, läste det noga och förstod, som jag beskrev här , mindre än vad jag borde göra. Mitt problem handlar alltså om att jag inte har en susning om jag bör spara mer eller mindre eller inte alls på egen hand för att kunna uppehålla nån slags standard när jag lämnar ekorrhjulet. Men i en annonstext från SEB hittad på SvD, får jag några svar som hjälper i förvirringen. (Jo, jag vet. Det är en annons och ett säljbudskap.) I texten hävdas då att många anser att 80 % av slutlönen är en rimlig nivå på den samlade pension man kan plocka ut. Och den skulle då alltså bestå av inkomstpension, premiepension, tjänstepension och det egna sparandet till pensionen. I länkad annonstext hävdas det att 80 % av slutlönen når man inte utan eget sparande. För den upplysningen tackar jag, liksom för upplysningen att riktmärket är att man bör spara 3-5 % av bruttolönen för att komma i nivå. För min del skull

Väldigt viktiga frågor

Uppsala universitet får en könsneutral toa Det finns saker i den nya tiden som inte upphör att förvåna. Och det finns massor jag inte förstår. Till det hör tidens självupptagenhet och identitetsbekymmer. Frågan i länkad notis är för mig en märklig skitsak. Och ett dass är ett dass, ett avträde är ett avträde. Helkroppsspegel? Njo, i en värld där självbespegling blivit normen ...

En reaktionär kraft

Och jag talar naturligtvis om LO, den s.k. arbetarrörelsens stödjeben. Fastvuxet som det är i en inskränkt gruppegoistisk gynna-oss-själva-men-stäng-andra-ute-attityd, som är grundmurad sedan tidernas begynnelse. Riktigt lyckat har det nog inte varit för (s) att hämta partiordföranden från den bakåtvända kretsen, vars samhällsanalys är hämtad från en annan tid. För egen del får jag frossbrytningar när jag hör Löfvens 70-talsretorik. Den var gräslig då, 70-talsretoriken, men är värre nu, eftersom den är totalt ur fas med tidens utmaningar. Massa saker behöver öppnas upp, inte stängas till. Stagnationsfantomerna bör hållas kort! Annars går det åt fanders. Ett för samhället skadligt LO behöver tuktas | Jonatan Lönnqvist | SvD http://www.svd.se/ett-for-samhallet-skadligt-lo-behover-tuktas/om/ledare

Hur mycket tid bör man ägna åt sin ekonomi?

Är en av många frågor jag sysselsätter min skalle med just nu. Och den frågan är egentligen bara en liten del av en större klass frågor, som handlar om hur mycket tid man bör ägna aktiviteten X jämfört med alla andra tänkbara aktiviteter som man kan välja bland. Det senare är något som sysselsätter mig en hel del i mitt arbete just nu och jag behöver dribbla med en enkel tankemodell för att få ordning på saker och ting. Frågan är i grunden en ekonomisk fråga. Tiden är begränsad och om jag nu väljer att ägna x % av min tid åt privatekonomiska frågor, så har jag bara 100 - x = y % kvar åt att ägna mig åt annat. Och om man nu vill maximera någon slags nytta av det man ägnar sin tid åt, kan det väl vara värt att fundera över vad som är en optimal balans mellan den tid man lägger på sin privatekonomi och den tid man lägger på annat. - Den ekonomiskt bevandrade tycker nog att det här är trivialt och känner igen att det hela handlar om en tillämpning av produktionsmöjlighetskurvan  på tids

Ännu ett beslut

Så blev det så. Ändå. När räkningen från billånsföretaget landade på hallmattan, sprättades brevet och avkrävd summa kollades in. Den är nu ganska låg. Raskt flyttades dock uppmärksamheten över till det samlade kvarstående kreditbeloppet. Funderade till en aning, bestämde mig och lade in räkningen till betalning. På hela beloppet. Det innebär alltså att jag blir skuldfri (nästan) om någon vecka. Och det känns skönt. Allt mitt är då verkligen mitt. Men som alltid kan man ändå inte låta bli att undra om man nu gör rätt. Tiden må utvisa. Valet är i alla fall gjort.

Mat

Efter dagens vedermödor, förhandlingar och regleringsförsök, är det skönt att slå sig ner på krogen för käk. Anka. Så klart. Och bubbelvatten. Privatekonomisk upplysning: Kalaset kostar drygt 200 kr. Det är det värt. Idag.

Mitt orangea kuvert

Har landat. Inte i min brevlåda, för jag hör till dem som avsagt mig leverans i fysisk form. Utan som ett mejl med länk för inloggning till Pensionsmyndigheten . Informationen är som vanligt tämligen svårbegriplig , inte när det gäller uppgifterna om hur mycket jag har tjänat in till min allmänna pension, men när det gäller prognosen för hur mycket jag kommer att få ut per månad, före skatt. Den informationen, om prognosen, presenteras på första sidan som belopp knutna till olika, tänkbara pensionsåldrar. Men vad som ingår framgår inte där, utan den informationen dyker inte upp förrän på sidan tre, där det framgår att den allmänna pensionen består av X kr i inkomstpension och Y kr i premiepension. Det samlade beloppet är inte imponerande, oavsett om jag nu kommer att välja att ta ut min pension från 65 års ålder eller vänta tills jag är 67 år och 7 månader innan jag hoppar av ekorrhjulet. Det knepiga med att värdera informationen och vad den egentligen betyder för mig, handlar om

Äntligen

Måste man väl ändå tillåta sig att ropa ut, när man ser rubrik och innehåll i den här artikeln , efter det att börsen i Japan raketrusat. Analytiker förklarar sig inte förstå. Vanligtvis ser kommentarerna kring marknadsrörelser helt annorlunda ut. Först händer något, sedan rusar ett antal självsäkra analytiker och "experter" ut i informationsrymden och trumpetar ut sina förklaringar till händelsen. Mer än en gång har man här noterat att sådana förklaringar inte är något att lita på. Och emellanåt är de också direkt kontradiktoriska, ibland även från samma källa. Så det känns befriande med ärligheten: - Fattar inte ... "Hur går det till?" Lysande! Tillägg : Alla som på ett eller annat sätt berörs av experters prognoser (och förklaringar i efterhand av vad som har skett) borde läsa den här boken . 

KI-skandalen

Läggs med fördel till grund för en analys av kontrollbekymmer inte bara i forskningssammanhang, utan i största allmänhet. Särskilt när det gäller hur ledningssystem fungerar. Följer det hela med visst slött intresse. Och noterar då att något ganska ovanligt skett. Ledningen öppnar upp, inser att den inte haft koll, erkänner att deras kontrollförsök riktats fel och släpper in en oberoende utredning . Visserligen tack vare extern journalistisk granskning, men ändå. Vanligtvis sker det inte. Och nu sker det alltså främst under tvång. Fler fall av slask finns i det där systemet. Det som gör att just det här leder till konsekvenser är att det är så förbålt tydligt. Och att det bokstavligen handlar om liv eller död. Vi får se om utredningen kan leda till något bra när det gäller det allmänna läget i branschen.

Att ha kontroll

Fascinerande begrepp är det, kontrollbegreppet. Laddat med känslor, värderingar, betydelser och missförstånd. Och tydligen både problematiskt och önskvärt. Googlar man på frasen "ta kontroll över" ramlar man in på diverse mer eller mindre serösa självhjälpssidor, där somliga behandlar ämnet som någon slags nära nog mystisk kraft i tillvaron. Det man då ska ta kontroll över är ofta sina tankar. Eller sitt liv i största allmänhet. Jag har inte mycket till tålamod med sånt, då det ofta består av övermoraliserande trams. Samtidigt finns det något viktigt i det där, och ett problem som många verkar dras med och som ställer till problem för dem är just brist på kontroll, över sig själv, sin ekonomi eller sitt liv. Att förlora kontrollen är inte bra. Att ta, återta eller ha kontrollen är därmed bra. Men hur gör man då? - Egentligen tror jag inte att det där är så svårt. Och definitivt inte mystiskt. Men det kan kräva hårt arbete för att lyckas. För att ha kontroll över n

Floskler

Sådana är besvärande, kan jag tycka, men ändå ganska svåra att undvika, om man nu ger sig till att använda språket som kommunikationsmedel. I mitt förra inlägg slängde jag i alla fall ur mig en sån: Kunskap är makt. Och så är det ju inte, inte med automatik. Det räcker inte att besitta kunskap, mycket beror på om och hur man använder den kunskap man har tillgång till. När jag nu kikar litet närmare på uttrycket, ser det assymetriskt ut. Kunskap kan medföra makt, men behöver inte göra det. Däremot är det nog så att brist på kunskap också medför brist på makt. Eller kraftigt ökar risken för det. Med privatekonomiska frågor har det här att göra med de förutsättningar man har att själv ta kontroll över saker och ting. Vilket är den fråga jag sysselsätter mig med idag. Och lär återkomma till.

Ännu en söndag

Och jag är tidigt uppe, fryser som vanligt om fötterna, dricker kaffe och spårar runt på nätet. Egentligen hade jag då tänkt att leta efter material som kan ge näring till mina funderingar om kopplingen mellan sunt privatekonomiskt tänkande och prepper-rörelsens besatthet med att förbereda sig inför alla möjliga tänkbara katastrofsituationer som kan finnas. Det finns likheter, bland annat i synen på behovet av beredskap inför det oväntade, kunskaper, planering och resurser nog att genomföra sina (alternativ)planer. Men istället snubblade jag över en rapport som handlar om betydelsen av beteendeekonomi som grund för utveckling av en effektiv konsumentpolitik. Den är litet lång, men väldigt intressant. Så den rekommenderas. Bland annat för att kunskap är makt och för att marknadsförare  systematiskt utnyttjar  våra mänskliga begränsningar på ett sådant sätt att vi ibland luras fatta beslut som strider mot våra egna intressen. Så det finns en poäng i att lära sig känna igen hur d

Ett partiprogram

Sverigedemokraternas politiska program  är alltid lika märklig läsning. Nästan i vilken del av deras egenbeskrivna politik man än kliver in, landar man i ett stort frågetecken. Utom när det gäller några återkommande teman. Ett av dessa handlar om djur. Och man konstaterar här krasst, att det partiet på en känslomässigt plan bryr sig mer om djur än om människor.

En beteendeekonomisk anmärkning

Jag fattade alltså ett beslut i morse. Ett ekonomiskt beslut. Och det leder naturligtvis till tankar och funderingar kring om jag fattade rätt beslut. Sådana frågor finns det massor att fundera kring och kunskapsfältet beteendeekonomi sysselsätter sig med frågor kring hur människor faktiskt går till väga när de väljer att göra det ena eller det andra. Grundfrågan är inte svårare än så, även om forskningslitteraturen inom området är fylld av knepiga diagram, ekvationer och härledningar. I bakgrunden finns förstås frågan om vad ett ekonomiskt beslut är och bakom den finns frågan om vad ekonomi är. Standarddefinitionen brukar lyda som något i stil med hushållning med begränsade resurser. Och det kan betyda mycket det. I botten ligger insikten, att det i en given situation eller för ett givet beslut aldrig finns mer än 100 %. Och att det innebär att man alltid, i alla sammanhang, måste välja när det gäller sånt som hur man spenderar sina pengar , hur man använder sin tid , hur man

Fondköp

Det blev så ändå.  Årets nedgångar motiverade till yttterligare fondköp. Ut från buffertsparkontot plockades 5000 kr. Samtliga av dessa sekiner stoppades in i ISK-fonder: Asien: 2000 kr Japan: 2000 kr USA: 1000 kr Placerar alltså om inom sparandet. Mindre bank, mer fond. Och då kan jag dessutom betala bort billånet när lönen kommer, genom att dels plocka från lönen och dels från reserven på räkningskontot. Nöjd.

Skattekverulans

Så sällar man sig till skattekverulanternas glada skara. SCB publicerade den 4 februari en s.k. statistiknyhet om taxeringsutfallet för år 2015. Och jämfört med föregående år: - ökade den sammanlagda beskattningsbara förvärvsinkomsten för fysiska personer i landet med 3,2 % - ökade summan av skatter och avgifter lagda på fysiska personer med 4,9 % - ökade summan slutliga skatter lagda på fysiska personer, efter avdrag av diverse skattereduktioner, med 3,8 % Så totalt sett har landets fysiska personer alltså tappat i inkomst efter skatt med 0,6 %-enheter. Och det märks alltså att vi återigen har en (s)-märkt regering. För den som vill botanisera i detaljerna finns statistiknyheten här .

Påtvingad paus

IT-system är (kan vara) ett förbannat elände. Sitter alltså på jobbet och ska utföra Väldigt Viktiga Väsentligheter, men blir utkastad ur det system som ska användas för uppgiften. Passar då på att kolla den senaste utvecklingen i den senaste näringslivssåpan i landet, den som handlar om konvulsionerna kring Swedbank.  Sett så här från sidan verkar det vara en rejält oregerlig soppa det där. Och beslutet att sparka VD:n verkar väl inte vara så där alldeles ... eh ... klokt. Spontantycker man här, utan att egentligen veta närmre. Som kund i banken kan jag dock inte låta bli att följa spektaklet, och jag ska nog erkänna att det som nu utspelar sig gör att jag börjar fundera på om man inte ska ta och flytta sina små sparslantar någon annanstans. Annars slår man en koll på börsutvecklingen, som ser litet roligare ut idag än den gjort den senaste tiden. Åtminstone för somliga marknader. Som vanligt använder jag Morningstar för att få överblickskoll. Som fondsparare är informatione

Skandal

Det måste man nog kalla det. Sunkig ledning verkar i alla fall stället ha. Nobelpristagaren: Hela KI:s styrelse måste avgå. Artikellänk

En utmaning

Det finns en tjomme som heter Dave Bruno, som har lyckats sätta en utmaning i rullning. Den går ut på prylbantning, på att rensa bort onödigheterna. Tanken är att rensa prylar tills dess man har 100 kvar. Inte mer. Inte mindre. Övningen är redan på tankestadiet spännande, då den tvingar en att fundera igen om vad man har, vad man behöver, vad man verkligen vill ha och vad man bara har för att man har det, men som man egentligen struntar i. Själv vet jag vad jag har. Det finns registrerat i en app jag har. (Skälet till det går jag förbi. Nedtecknandet av ägodelarna skedde i speciell situation. Men eftersom det nu gjordes har jag fortsatt att uppdatera registret.) Jag har: - 343 böcker - 154 CD-skivor - 11 elektronikprylar - 138 klädespersedlar, där dock vissa räknas i klump - 4 konstföremål som har nån slags värde - 9 möbler, även här räknas somt i klump, t.ex. köksstolarna - 10 par fotbeklädnader (skor, kängor, sandaler, etc) - 3 farkoster, varav en bil -

En söndagsmorgon

Sitter i fåtöljen, dricker kaffe, fryser om fötterna och spårar runt bland diverse media på nätet. Funderar litet över livet och hur det relaterar till prylar. Och över hur jag själv numera förhåller mig till såna. Snubblar då över den här artikeln: http://www.dn.se/kultur-noje/allting-kan-hackas-i-ditt-nya-skona-liv/ Som handlar om risken att prylarna tas över, och i någon mening även att de tar över. Perspektivet är intressant. För mina egna funderingar kretsar rätt mycket kring hur jag med hjälp av ett minimalt antal prylar, selektivt valda och kopplade till varandra, fysiskt och på annat sätt, ska kunna leva ett enkelt, lätt och rörligt liv. Här ingår också konfigurationer uppkopplade prylar. Inte minst när det gäller hanteringen av min privata ekonomi, som är höggradigt uppkopplad. Och rörlig. Bara ett exempel av relevans: Min databas över vad jag har ligger i det s.k. molnet. Alltid åtkomlig. Artiklar av länkat slag får en att tänka. Därför är de bra. Och

Korkad konsument

Och det handlar naturligtvis om mig själv. Jag är Teliakund. Och har under rätt lång tid, ca 2 år eller så, betett mig som ett fån när det gäller hur jag hanterat surfmängden som är knuten till mitt abonnemang för mobilen. Så här: Jag valde ett abonnemang med relativt låg surf, typ 2GB, och fyllde på med 1GB per gång om den inkluderade potten tog slut under månaden. När jag började med det förfarandet kostade varje påfyllning 29 kr, men sedan har det där ändrats, så under det senaste året eller så har det kostat mig 69 kr per gång att fylla på. Antalet extra påfyllningar per månad har varit två eller tre stycken, så den extra kostnaden, utöver abonnemanget i sig, har legat på 138-207 kr i månaden eller ca 1650-2500 kr per år. För de pengarna har jag alltså fått 24-36 GB till en kostnad per GB om 69 kr. Nyligen bytte jag abonnemang, så nu har jag ett 12 GB-abonnemang. Och eftersom jag gjorde det bytet under kampanjtid fick jag "på köpet" en pott om 100 GB. Vilket då gjo

Ett beslut

Så här strax efter månadsskiftet drabbades jag av några funderingar, som har att göra med hur jag bäst bör hantera sparandet kontra avbetalningarna på lånen. I det korta perspektivet, då. Den samlade summa som jag kan fördela mellan dessa poster uppgår till 8000 kr vid nästa månadsskifte. Av den summan hämtas då 5000 kr från nästa lön och 3000 kr från den löpande reserven, dvs. behållningen på mitt räkningskonto, för det är där den ligger. Om man nu förenklar saker och ting är extremalternativen: a) noll till sparande, allt till avbetalning av lånen och b) 7700 till sparande och 300 - minimum - till avbetalning på lånen. (Blandvarianter mellan dessa finns, men är inte aktuella just nu.) Argumenten för alternativ a) är rakt på sak: Billånet betalas bort helt, jag blir skuldfri och av med räntekostnaden för gott. Osäkerheten gäller det andra alternativet. För om nu fonderna börjar röra sig uppåt, skulle jag definitivt vinna på att skyffla in 7700 kr i dem ganska snart, istället för

Försäljning

Sitter och lyssnar på en konsult som säljer System. Det låter bra. Det gör det alltid. Och i det här fallet är det nog bra.

Korrekt fokus

Tillåter mig själv att lägga en liten kommentar om Sverigedemokraterna. För visst har han rätt Helmersson i DN när han ifrågasätter partiets syn på demokrati. http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-sd-politiker-dansar-vid-avgrunden/ För det är just det som är det mest problematiska med det partiet, hur det (och dess sympatisörer) ser på andras rättigheter och hur det avser hantera frågor som rör rätten att avvika från den "svensknorm" som torde komma att prägla partiets politik om det nu skulle komma att hamna i maktställning. Det är ett i grunden genomuselt sällskap det där.

Ett litet längre perspektiv

Bild
Det är nu några år sedan jag bestämde mig för att verkligen få ordning på ekonomin igen, som i december 2008 befann sig i ett tämligen bedrövligt skick. De följande tre åren gick åt till att sopa upp resterna efter den kraschen, kan man väl säga. Och det gick bra. Målen under dessa år gick ut på att spara upp en liten buffert och på att betala bort de skulder jag dragit på mig. Särskilt systematisk i övrigt var jag dock inte. Levde väl ungefär som vanligt och ägnade inte särskilt mycket tanke åt ekonomin på längre sikt. Men i december 2011 blev jag skuldfri. Vilket var en sällsynt underbar känsla. Den levde jag på fram till slutet av mars 2012, som kan sägas utgöra den egentliga starten på ett mer systematiskt förhållningssätt. Där någonstans bestämde jag mig för att växla det buffertsparande jag då hade mot långsiktigt fondsparande. För att känna att jag hade tillräcklig buffert in-case-of tog jag också en kredit om 30000, vilket kanske inte var det klokaste, men som jag ändå har ha