Vänteläge

I väntan på att bankbytesprocessen ska fullbordas ägnar man sig åt annat.

Googling, t.ex, på sökordet "indexfonder" och hamnar då på Wikipedias sida om saken. Den svenska. I allmänhet föredrar jag den engelskspråkiga, eftersom texterna där vanligtvis är mer gedigna, men i det här fallet var den svenska sidan ovanligt informativ.

Citat därifrån:

"I USA står indexfonder för cirka 25 procent av det totala kapitalet i aktiefonder, i Sverige står de för 4,4 procent (källa: Svensk Fondstatistik 2008). Den låga andelen i Sverige beror till stor del på att de låga förvaltningsavgifterna begränsar bankernas och fondförmedlarnas intresse av att marknadsföra indexfonder. De aktiva fonderna är extremt lönsamma för storbankerna och andra fondbolag. Bland professionella investerare och förmögenhetsförvaltare spelar indexfonder dock en viktig roll vid portföljsammansättning, exempelvis vid strategier som inkluderar alfa-beta-separation."

Citatet föranleder en liten reflektion. Vi svenskar ter oss i jämförelse med läget på andra sidan pölen vara tämligen lättlurade och överhetsberoende, konsensussökande fårskallar. Här misstänker jag att det är genomgående: Löp med flocken! Avvik inte! Gör som alla andra!

Och tillämpat på bankval och sparande blir då resultatet över 70-%-iga marknadsandelar för storbankerna tillsammans med en osedvanlig anpassningsvilja. Merparten följer de goda "råd" banknasarna ger i syfte att maximera den kortsiktigt styrda avkastning som tillkommer aktieägarna. För att verksamheten i storbankerna enbart syftar till att maximera aktieägarvärdet på kundernas bekostnad, det tvivlar i alla fall jag inte längre på.

Inte efter att ha läst deras årsredovisningar. Och en del annat. Som t.ex. citatet ovan.