Höjda skatter som självändamål

När man nu följer mediaskriverierna i skattefrågan drabbas åtminstone jag av viss uppgivenhet. Särskilt över vissa vänsterskribenters position, som tycks gå ut på att höjda skatter är något gott i sig. Men som den där socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn påpekar i en krönika i Dagens Samhälle är det en felsyn. Även folk som villigt betalar skatt förväntar sig då leverans av offentligt finansierade tjänster med godtagbar kvalitet och tillräcklig trygghet från tvångssparandet till socialförsäkringar och pensioner. Annars tappar skatteuttaget legitimitet och folk börjar se om sitt hus på eget sätt. Lagligt eller fiffligt.

Och då spelar det ingen som helst roll att vänsterdebattörerna ylar om sunkiga värderingar och söker framställa sig själva som de goda. Folk i allmänhet agerar primärt utifrån eget intresse och utifrån vad de antar gynnar sin egen grupp, må dessa grupper sedan handla om kvinnor, företagare, kulturfantomer, offentliganställda, börsdirektörer, arbetare, eller någon annan. Det finns gott om mer eller mindre artikulerade grupper av särintressen.

Leverans är alltså ett villkor för legitimitet för den starka välfärdsstaten. Pengarna bör allokeras så att de används där de behövs och inte någon annanstans. De bör också ha verkningsgrad och inte slösas bort, vilket så sant påpekas av Sakine Madon i Expressen. Om en krona går in i en offentligt finansierad verksamhet, bör också verksamhet värd den kronan produceras. Slösas delar av kronan bort i s.k. kvalitetsbristkostnader, genom allmän ineffektivitet eller på onödigheter, uppstår ett rätt allvarligt problem, som då inte korrigeras genom att verksamheten utsätts för konkurshot om kostnaderna över tid överstiger intäkterna. (Och vinster i välfärdsföretagen är f.ö. i sig inte ett problem, givet leverans av tjänst med kvalitet, men det är en annan diskussion.)

Tyvärr är incitamenten att stoppa slöserier i offentliga sektorn i realiteten svaga. Konsensuskulturen är stark och ibland destruktivt kvävande. Det blir mest prat och till intet förpliktigande förmaningar som levereras på de interna budgetmötena. Så allokerings- och effektivitetsproblemen pratas ofta bort i moln av mer eller mindre godtyckligt valda värdeord. Mekanismerna bakom att det fungerar att göra så för olika interna särintressegruppsföreträdare handlar också om en svaghet i tillgängliga fakta. Det är helt enkelt mycket svårt att mäta och värdera kvalitet i många offentligt finansierade verksamheter. Och pris som signal finns alltså inte att tillgå för beslutsfattarna. Och då pladdras bekymren bort istället.

Det borde vara okontroversiellt att hävda ovanstående. Men värdeordens molnfabrikanter internt och i media spär på förvirringen genom att veva fortare på värdeordsveven så fort kostnads- och slöserifrågorna reses. Och för problem som inte kan förnekas - t.ex. operationsköer - har de alltid samma lösning: mer pengar till det offentliga. Men om köerna beror på interna felallokeringar, slöserier, ineffektivitet och otydliga incitament innebär högre skatt och mer pengar in bara att fler kronor hälls i svarta hål till ingen nytta.

Förr insåg socialdemokraterna det här, även inom det sociala området. Berömd blev Gustav Möllers sentens: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket." Möller var socialdemokrat och socialminister, så han borde veta.

Virtanen och de andra pladdermakarna på Aftonbladet borde läsa på om sin egen historia. Bland annat.