Consumtio, ergo sum

Och i någon mening är det nog sant. Man är vad man äter. Bokstavligen.

Jag tänkte att jag skulle ta följande uttryck på allvar ett tag:

L = U = f(K) = f(q1, q2, ... qi ... qn), för i = 1, 2, ..., n

Mitt livs värde är alltså detsamma som den nytta eller tillfredsställelse jag får av att konsumera diverse kvantiteter av varor och tjänster. Inte mer. Inte mindre.

Konsumtionen sker inom ramen för begränsade resurser av två slag: a) min inkomst och b) min tid. Dessa båda budgetrestriktioner, dvs begränsningar av mitt konsumtionsutrymme, kan uttryckas

a) inkomst = pris 1 * kvantitet 1 + pris 2 * kvantitet 2 + ... + pris n * kvantitet n

b) totalt tillgänglig tid = tid(aktivitet 1) + tid(aktivitet 2) + ... + tid(aktivitet n)

I b) kan man tänka sig att aktiviteterna = konsumtion av kvantiteterna i a) och tiden är priset. 

Och nyttan jag får beror bara av det där. Inget annat.

Men andligheten då, kanske någon utropar. Glädjen av en stilla morgons betraktande av en soluppgång. Eller andra värden som inte kan fångas i snöda summor kronor och ören. Det som gör livet värt att leva.

Fångas i tänket genom tiden och så här: I a) betraktas soluppgångsexemplet som en tjänst naturen bjuder med det åsatta priset p = 0. I b) är priset den tid jag ägnar åt att skåda solen stiga. Nyttan är den glädje jag känner när jag åser spektaklet, dvs. konsumerar stunden = ägnar mig åt aktiviteten. Men inget är gratis. Jag hade kunnat ägna tiden åt att träna upp min fysik. Eller något annat.

Dessutom:

Inkomsten = lön per arbetad timme * arbetade timmar + arbetsfri inkomst

Tillgänglig tid för konsumtion = Total tid - Arbetad tid - Sömn = ca 72 timmar i veckan i mitt fall, utom under semesterveckorna, då den tillgängliga konsumtionstiden blir 112 timmar

Så ser livet ut. Och baserat på det där kan man börja fundera på värdet av den privata konsumtion man ägnar sig åt. Och åt värdet (för en själv) av den offentliga konsumtion kollektivet man ingår i ägnar sig åt.

Till det lär man återkomma. I sinom tid.