Min varmt värderade frihet

I mitt personliga värdesystem finns två värden som sticker ut som viktigare än alla andra tänkbara värden, givet att jag kan föda mig nog för att överleva. Det ena är sanning eller kunskap, det andra är friheten att själv kunna göra mina val i livet. Att de är viktigare för mig än alla andra värden innebär att de i konfliktsituationer vinner över bekvämlighet, trygghet, vänskap, materiellt välstånd, socialt anseende och så vidare. Jag har tidigare i livet förlorat både jobb, pengar och vänner genom att sätta dessa värden först. Bekvämlighet, trygghet och materiellt välstånd har fått stå tillbaka. Nuförtiden är jag dock både äldre och tröttare och mer benägen att kompromissa med mig själv för att få fil på bordet och en hygglig pension.

Det hindrar dock inte att dessa värden fortsatt är det jag inom mig anser vara det viktigaste som finns. Och det jag gör inriktas när jag kan på att stärka mina möjligheter att öka min och andras kunskap så att den kommer till klok användning samt att stärka min frihet att göra som jag vill med det som är mitt, dvs. mina tillgångar och min tid. Det är bland annat därför jag sparar.

Hur stor är då min frihet i dagens läge?

Min lek här på bloggen med tanken att mitt livs värde är lika med nyttan av mitt konsumtionsutrymme i tid och pengar ger början av ett svar. Jag förfogar själv över 46 % av min riktiga lön, som består av min bruttolön plus sociala avgifter, och kan där välja själv vad jag köper och om jag vill spara en del. Där hittar jag min frihet i pengar räknat. Resten kontrolleras av kollektiv och deras företrädare. Utöver det är jag diminutiv kapitalägare och erhåller viss ersättning för att jag ställt det till marknadens och därmed samhällets förfogande. Mina kapitalinkomster bidrar på så sätt med ytterligare några procent till min frihet.

När det gäller min tid förfogar jag själv över ca 41 av veckans 168 timmar, timmar som alltså inte inskränks av arbete eller naturbehov (sömn, den tid det tar att äta, och en del annat jag inte nämner). Mina frihetsgrader vad gäller tid kan på så vis anges till knappt 25 % av den totalt tillgängliga tiden. Plus semester.

Men sedan finns ju den där kollektiva delen. Och jag förväntar mig såväl inflytande över hur dessa delar används, som eget utbyte av det som mina slantar går till. Dessutom förväntar jag mig att det som av detta går till andra gör det på ett sådant sätt att jag som medborgare på ett allmänt plan känner att det är värt det, t.ex. genom att utbildningssystemet via omvägar bidrar till min och andras reallöneutveckling och till samhällets allmänna bildningsnivå, så att det finns folk man kan tala med på hygglig intellektuell nivå och att folk inte gör hur idiotiska val som helst, t.ex. vid valurnorna.

När det gäller den kollektiva delen är min direkta frihet att själv bestämma beskuren och snäv. Mitt inflytande begränsas av att min röst är en bland drygt sju miljoner andras, men jag kan försöka öka min frihet och mitt inflytande genom deltagande i föreningsliv och partiväsende samt genom att försöka göra min röst hörd genom bruset av alla andra röster. Totalt sett torde sådana ansträngningar leda till små resultat och begränsat genomslag, om nu inte bloggens läsare i antal kraftigt ökar eller statsministern råkar återfinnas bland besökarna. Man vet aldrig.

Nå, så ser det väl ungefär ut. När det gäller kvantiteterna. Som jag alltså inte fullt ut kontrollerar själv.

När det gäller min frihets kvaliteter kan jag dock helt och hållet välja själv inom de kvantitativa begränsningarna. Exempel: Jag konsumerar massor av böcker, bland annat genom att flitigt besöka stadens bibliotek, men aldrig Läckberg, Ebba Witt eller annat sånt. Svensk skönlitteratur läser jag numera inte alls. Kulturdebatten i landet ägnar jag förstrött om ens något intresse. Mitt liv blir mycket bättre genom att jag inte läser eller på annat sätt tar del av sånt. Utan väljer annat. Som jag vill läsa.

Ljuvliga frihet att välja!

Och välja bort!