Alla dessa samtal

DN:s Åsa Beckman har ju gett sig till att ha förment allmängiltiga synpunkter på hur människor samtalar med varandra, för den delmängd samtal som inbegriper män och kvinnor som deltagare. Man kan förmoda att det varje dag i landet sker ett antal miljoner sådana samtal, i olika syften. Ämnena kan handla om allt från att bestämma vem som ska handla och vem som ska hämta barnen från dagis till allmänna betraktelser över hur samtalarna ser på livet, hur dagen har varit eller hur de trivs med varandra eller andra.

Beckman har nu genom någon slags, sannolikt väldigt skevt, stickprov samtal "observerat" en vad hon tror allmängiltig obalans i formen på yttrandena vid sådana samtal. Kvinnor frågar, män frågar inte. Beckmans slutsats blir att kvinnor är intresserade och tar ansvar för samtalen, män är det inte och gör det inte. Och sedan uppmanar hon kvinnor att sluta fråga.

Bortsett då från att Beckman bygger sin tes på ett sannolikt ganska snävt underlag, därtill skevt, verkliga samtal, förda i snäva och avgränsade kretsar människor, och kanske också på vad som står i Litteraturen, förmodligen också med skevt urval, kan man fundera över det konstruktiva i Beckmans uppmaning.

Samtal pågår förmodligen för att de (minst) två parterna har någon slags utbyte av det och genom att de på något basalt plan ändå samarbetar, vilket innebär att de håller sig till ett regelverk kring saker som relevans, sanning, lagom mycket information och klarhet. Och riktningen i ett samtal - om man frågar efter information, åsikter eller förslag om det ena eller andra, eller ger ifrån sig sånt - torde bero av parternas respektive intresse av att genomföra samtalet och av i vilket syfte det genomförs.

Ja, vad ska man nu säga?

Den Beckmanska uppmaningen till kvinnor att sluta fråga kan väl tolkas som en uppmaning till kvinnorna att sluta intressera sig för de män de samtalar med. Vilket ter sig underligt i mina ögon. Helt enkelt eftersom det helt och hållet torde vara deras ensak vad de gör i det avseendet.

För egen del är det så att jag frågar om jag är intresserad av vad någon tycker eller av vad personen har att berätta. Och då beror det rätt mycket på syftet med samtalet och det ämne som berörs. Långa utläggningar om relationer mellan människor jag inte känner intresserar mig oftast föga, särskilt om de dessutom omgärdas med spekulationer kring personlighetsdrag eller övergeneraliseringar kring hur den ena eller andra kategorin människor gör och varför. Om sedan faktagrunden till spekulationerna är svag - t.ex. bygger på Litteraturen - tappar jag fort intresset och blir tyst. Varför fråga om något som faktiskt inte intresserar mig?

Humanisttjejer begrep jag mig aldrig på när jag gick gymnasiet för länge sedan. Deras perspektiv på världen syntes mig redan då förvirrat och i oordning. Icke-matematiskt. Faktabefriat. Och som en följd betraktade jag deras utläggningar - ofta mångordiga och långa - om sina upplevelser och deras åsikter om det mesta som tomma på innehåll. Varför jag valde att umgås med andra. 

Och om jag någon gång hamnade i sällskap med humanisttjejer, blev jag tyst. Varför fråga om tomhet?

Nu skriver somliga humanisttjejer uppmaningar i DN. Det må de få göra. 

Men de verkar lika förvirrade och tomma nu som då.

Tillägg: Av och till dyker det dock upp någon tjej - humanisttjej (?) - som verkar vara värd att lyssna till och som gör sig besväret att söka sig utanför sina egna upplevelser när uttalanden ska göras om alla andra. Som här.