Vinster i välfärden

Försöker bestämma mig för vad jag egentligen tycker i den frågan, men eftersom jag inte skrivit om det, vet jag inte riktigt. Så jag skriver väl och ser hur det blir. Hur partierna tycker framgår här.

Först tycker jag då att skola och utbildning är en sak, vård och omsorg en annan. Och att det bara är de senare som handlar om välfärdstjänster i egentlig mening. Så jag inskränker mig till vård och omsorg och tänker då främst på äldreboenden. Sen förmodar jag att det finns X antal sådana som drivs i offentlig regi och Y antal sådana som drivs av privata bolag. Antar gör jag också att båda sorterna finansieras via skattsedeln och (för enkelhetens skull) att kostnaden per brukare i offentlig regi är lika med intäkten per brukare för privata bolagsboenden. (Struntar alltså i att en del av verksamheten finansieras via avgifter.)

Kostnaden för offentliga boenden tänker jag mig bestå av 70 % arbetskraftskostnader (A), 10 % verksamhetskostnader (V) och 20 % kapitalkostnader (K). För att täcka det där får man i ett offentligt drivet boende en rambudget (R) om 100, så i princip ska då

R - A - V - K = 0, dvs. tilldelade pengar ska användas fullt ut, men mer pengar än så ska inte användas, för då blir det underskott.

För ett privat boende tänker jag mig att TK fördelar sig likartat, men att TI - TK = vinst, dvs. för var krona som stoppas in i verksamheten, blir en 10-15 % över, tack vare lägre kostnader jämfört med offentligt drivna boenden. En instoppad verksamhetskrona från skatten blir alltså egentligen bara värd 85-90 öre. Spontant ser det där naturligtvis ut som stöld av skattebetalarnas surt inslängda slantar i verksamheten. Och det är lätt att dra slutsatsen att den avskumningen måste visa sig i sämre kvalitet eller insparad tjänstemängd.

Men nu menar ju förespråkarna att privata boenden håller minst lika hög kvalitet som offentligt drivna och att avskumningsargumentet är nonsens.

Hur skulle det nu kunna gå till? Såvitt jag kan förstå finns det bara två sätt som ett privat boende skulle kunna producera lika stor tjänstemängd till samma kvalitet som ett offentligt boende:

a) lägre vårdtyngd
b) högre producerad mängd och kvalitet per arbetad timme

Det första skulle kunna inträffa genom skevt urval av brukare, vilket kan leda till överrepresentation av brukare som är aktiva, någorlunda klara i knoppen och både kapabla och villiga att välja utifrån sina preferenser. Och som alltså inte behöver lika mycket insatser.

Det andra skulle kunna ske genom urval av mer kunnig och engagerad personal, bättre och effektivare arbetsmetoder, smartare nyttjande av s.k. välfärdsteknologi, och en aktiv arbetsledning som ser till att personaltimmarna går till brukarna och inte tillbringas i slöhet på sköterskeexpeditionen eller i personalens fikarum.

Bakom sådana eventuella skillnader finns ett resonemang om att incitamenten till en mer effektiv verksamhet med hög kvalitet är större i privat verksamhet än i offentlig, eftersom man annars tappar kunder och slutar existera. Den typen av korrektionsmekanismer finns inte i det offentliga.

Och, visst, tänkt så kan det nog vara möjligt att privata boenden kan leverera fler timmar till brukarna med bättre kvalitet till lägre kostnad, vilket då alltså skulle ge underlag för en rättmätig vinst till boendebolaget. Lägre OH kan nog också spä på vinsten. I princip. OM det nu är så, kan det där med vinster i den välfärden inte vara något större bekymmer, särskilt som en del av vinsterna torde stanna kvar i bolaget för utveckling av verksamheten och investeringar. Hela vinsten delas inte ut till ägarna, precis som i andra bolag.

Villkoret för att vinster och utdelning till ägarna ska kunna accepteras när verksamheten finansieras över skattsedeln är alltså leverans av tjänster i tillräcklig omfattning och av tillräcklig kvalitet. 

Lyckas de privata bolagen med det? Här är jag osäker. Genomsnittskvaliteten hos privata bolag skulle kunna vara lika som hos offentligt drivna boenden. Den skulle också kunna vara lägre eller högre. Kvalitetsvariationen bland privata bolag skulle också kunna vara lika med variationen bland offentligt drivna boenden, eller lägre eller högre. 

Själv misstänker jag att genomsnittskvaliteten kan vara högre hos privata bolag, främst till följd av skevt och för dem gynnsamt urval brukare. Matchningen mot individuella önskemål skulle också kunna vara bättre till följd av brukarnas möjligheterna att välja det de vill ha. (Konsekvensen av det blir dock att offentligt drivna verksamheter missgynnas i form av en genomsnittligt högre vårdtyngd, något som i så fall borde motivera att fler kronor per brukare styrs dit än till privata boenden.)

 

Jag misstänker också att kvalitetsvariationen kan vara betydligt större bland privata boenden än bland offentliga. Det följer av att dessa kommer att sträva efter att utveckla olika arbetssätt m.m., där somliga kommer att funka, men andra inte. Det innebär i sin tur att av den totala mängden skandalboenden, som alltid kommer att finnas, kommer en övervägande andel att vara just privata. Det samma gäller toppboenden. En större andel av dessa kommer också att vara privata. Just detta förhållande kommer sedan att driva opinionen mot vinster i välfärden. För det är skandalerna som kommer att uppmärksammas i media och orsaka politiska kast.

 

Så? Var landar jag? - Njo. Leveransen är avgörande. Om den uppfylls har jag inget emot vinster i s.k. välfärdsverksamhet, under förutsättning att utdelningspolicyn är ansvarsfull. Men det vill verkligen till att det är möjligt att kontrollera att leveransen faktiskt sker, vilket ställer mycket höga krav på ansvariga beställare och tillsynsmyndigheter. För till skillnad från kundens val av exempelvis frisör är trösklarna bra mycket högre för brukarna vid ett äldreboende att vända sig någon annanstans om de drabbas av att tjänster av usel kvalitet levereras.

 

OK för vinster alltså, men bara om leverans sker och att det kan kontrolleras av beställare och myndigheter.