Hur indifferent får man bli

Det mesta jag nu kladdar ner på bloggen handlar om mina försök att begripa mig på den så kallade mikroekonomin, i syfte att förstå det språket så pass att det kan bli ett verktyg för mig, både analytiskt och retoriskt.

En gammal professor jag känner sedan länge bligade dock ilskt på mig på en tillställning för någon vecka sedan och muttrade något om slöseri med tid, eftersom "det där" ändå inte fungerar. Själv tycker jag nog ändå att det finns vissa poänger i att reducera livet till en ren fråga om konsumtion inom ramen för budgetrestriktioner för både pengar och tid. Fokus hamnar då på vad man väljer att göra med kronorna och livets sekunder, på att man måste välja och att valen man gör avspeglar det verkliga värde man sätter på ting och aktiviteter. Man slipper bekymra sig om pladder om vad folk i djupen av sina hjärtan värderar, drömmer om, säger att de egentligen vill göra, men de facto inte gör.

Bilden av livet blir krasst. Och realistiskt. Så långt.

Svårare blir det när man närmar sig preferenserna och antagandena runt dessa: komplett förmåga att rangordna alternativa varukorgar (beslutsalternativ), den ständiga strävan efter mer, transitivitetskravets bild av logisk konsekvens i väljandet, antagandet om kontinuerlig substituerbarhet, och den marginella substitutionskvotens avtagande egenskaper.

Hur mycket är ännu en dag i livet värd i termer av marginellt nyttotillskott när man redan levt mer än 20000 dagar? Mer eller mindre än den första dagen?

Här ska jag inte ens försöka besvara den frågan. Tar istället en titt på folket runtomkring, här på fiket.

Undrar hur deras indifferenskartor ser ut. Egentligen.