Välfärdstramset

Kvällens fundering handlar om hur det egentligen gick till när mediemupparna och stora delar av befolkningen svalde villfarelserna a) att den offentliga sektorn har eller ska ha monopol på välfärd och b) att välfärd är liktydigt med vård, skola och omsorg. Båda tankarna är ytterligt absurda.

Vad är välfärd egentligen? Och var kommer den ifrån? - Frågar man mig blir svaret att min välfärd utgörs av den delen av min konsumtion som syftar till att hålla mig vid liv, vid hyfsat god vigör och på någorlunda gott humör. För det måste jag bo, äta och klä mig. Samt köpa och stoppa i mig en eller annan Alvedon. Ägna tid åt mina glädjeämnen och intressen för den mentala och emotionella hälsans skull.

När ungarna bodde hemma gick också en del slantar och tid åt till att hålla dem närda och nöjda. Omsorg, alltså. Och även för egen del utgör väl delar av den tid och de pengar man nyttjat i sällskap med andra en slags omsorg om både dem och mig. Så en hel del av den totala välfärden i samhället utgörs av den tid och de pengar vi ägnar omsorg om oss själva och om varandra. Alldeles utan offentlig, statlig eller kommunal, inblandning.

Självfallet utgör vissa offentligt finansierade och producerade tjänster - som dagis, fritids, sjukvård, äldreboenden, hemtjänst, m.m. - del i den totala välfärden. Men en hel del är alltså också privat och personlig. Och egenfinansierad.

Skolan och resten av utbildningssystemet, däremot, finner jag det vara rätt motbjudande att betrakta som en ren välfärdstjänst, syftande endast till välmående. Själva tanken att barn och unga av samhället får en utbildning av välfärdskonsumtionsskäl är feltänkt från början till slut. Vi har knappast skolplikt för att ungarna ska välfärdskonsumera. Visserligen räknas allt det där som offentlig konsumtion, men egentligen bör det hela betraktas som investeringar, både ur samhälleligt och individuellt perspektiv.

Man får ingen utbildning. Det är bara dumheter. Man får möjligtvis "gratis" en plats i utbildningssystemet, som ger en chans till att tillägna sig kunskaper, förmågor och färdigheter, för att man senare i livet ska kunna klara sig gott på egen hand och därtill att kunna bidra till och ta del av samhällets utveckling. Det är inte konsumtion av välfärd, utan hårt, men potentiellt givande arbete. Kostnadsfritt i pengar, på sätt och vis, men inte i övrigt. Man bör vänta sig att det kräver ansträngning.

Inte heller ur samhällets perspektiv handlar det om att erbjuda en fri biljett till kravlös välfärdskonsumtion, utan om att tillhandahålla ett system som syftar till att producera kunnig och flitig arbetskraft samt självständiga, kunniga och engagerade samhällsmedborgare, som klarar av att bete sig som folk mot varandra, inom ramen för ett demokratiskt styrelseskick.

Det är mycket som pladdras bort idag. Tyvärr. Och välfärdspladdret är jag utled på.