Ibland kan man inte hålla käften

Bloggen har under en tid fått tyna, mest för att jag inte haft något särskilt att säga.

Här på slutet har jag dock med stigande häpnad följt de spekulationer och synpunkter som i media levererats med anledning av Hr Statsministerns besked om sin stundande avgång. I min värld ter sig många teser som förts fram förvirrade, vilsna och verklighetsfrånvända.

S är nämligen ett parti som i den långa trenden befinner sig, om inte i fritt fall, så i alla fall i en besvärande utförsbacke. Förklaringarna till det det finns att söka i den traditionella väljarbasens eroderande antal i populationen.

Utgår man från SCB:s partisympatiundersökning framträder följande mönster:

- stödet bland män har havererat och befinner sig enligt senaste mätningen på ca 26 %. Det kanske låter OK, men man har sedan 2006 tappat mer än en tredjedel av stödet i gruppen

- stödet bland de som enbart har gymnasial utbildning har också havererat och uppgår nu till knappt 30 %. Minskningen från 2006 är ett tapp om drygt en tredjedel. (Här hittar vi numera främst män, eftersom många vårdutbildningar flyttat in på högskolan i en låtsashöjning av utbildningsnivån bland kvinnor.).

- stödet i olika åldersgrupper visar ett intressant mönster. Man har tappat i samtliga, men tappet är betydligt större i åldrarna 18-64 år än i åldrarna 65+. Störst är tappet i åldersgruppen 25-34 år där stödet nästan har halverats.

- stödet bland utrikesfödda och personer med utländsk bakgrund är betydligt större än bland infödda och personer med svensk bakgrund, drygt 40 % mot mindre än 30 %. Tappet bland inrikesfödda och personer med svensk bakgrund ligger på knappt en tredjedel, men man har också tappat en femtedel bland utrikesfödda och personer med utländsk bakgrund.

- man har tappat barnfamiljerna. Stödet bland folk med barn ligger på ca 25 %, ett tapp med nästan 4/10-delar sedan 2006.

- utgår man från inkomstnivå har man tappat stort i normala inkomstlägen och bland höginkomsttagare. Kvar är låginkomsttagarna, även om man tappat bland dem också.

- man har tappat mest bland egnahemsägarna (villa) jämfört med lägenhetsboende oavsett bostadsrätt eller hyresrätt. Tappet i gruppen uppgår till knappt en tredjedel.

- man har tappat mest i landet utanför storstäderna. Tappet uppgår till mellan en femtedel och en dryg tredjedel. Man har minskat minst i storstäderna, men där var man inte lika starka ens förr. Om det är något som ger intryck av att S tappat greppet de förr hade är det just det här.

- man har tappat mycket stort bland arbetare (ej facklärda resp. facklärda). Tappet uppgår till ca 4/10-delar. Tappet är betydligt mindre bland tjänstemän. Man har även tappat mycket stort bland ensamföretagare, men från en redan tidigare låg nivå.

- man har tappat nästan hälften bland privatanställda arbetare, men stort även bland statligt anställda och privatanställda tjänstemän. Tidigare kärnväljare är inte kvar.

- man har tappat massor bland sysselsatta jämfört med icke-sysselsatta. Tappet uppgår i gruppen till drygt en tredjedel.

Dyster läsning, förmodar man, för S-trogna. (Och man kan ge sig fan på att det här är väl känt bland partistrategerna. Dock sällan diskuterat i offentligheten.)

Om nu identifikationsprocesser spelar roll bland väljarna, som delgrund för valet av parti, kan man fundera på om favoriten till efterträdare verkligen är rätt val. Går Fru Finansminister verkligen hem i de stugor som bebos av de grupper S har tappat och verkligen behöver vinna tillbaka stöd i?

Här tvivlar man på det och går vidare i tankarna om för vem eller vilka S är ett parti? Kvinnor, kommunalanställda, utrikesfödda, låginkomsttagare, pensionärer och arbetslösa. Det blir bilden om man spanar igenom partisympatiundersökningen.

Säga vad man nu vill om det, men det ger inte riktigt bilden av att S är ett framtidsparti, utan snarare bilden av ett parti med sin ev. storhet bakom sig.

Min misstanke: Det blir stökigt framöver. 

Själv har jag aldrig varit socialdemokrat och aldrig röstat på dem, fast förankrad som jag är i liberala värderingar. Bekymrad blir jag då över att "allmänborgerligheten" kanske har än större bekymmer än S har. Fru Husköparhoppa är kanske mitt största bryderi, med sin (numera väl dolda) förankring i en ganska vidrig framgångsteologisk tankemodell. Jan Guillous karakteristik av människan som en "elak liten fan" delas här. Människan ifråga brukar häva ur sig att "Sverige förtjänar bättre .." än nuvarande rödgröna soppa.

Själv har jag dock jävligt svårt att tro att just Fru Husköperskan med aktuella politiska sängkamrater verkligen är bättre än någonting annat alls.

Som liberal ser man med bävan fram mot höst och kommande valår.

Det ser inte bra ut. Inte bra alls.