Medan man funderar på annat
Kan man ju kladda ner ett inlägg här.
Uppmärksamhet är en lustig resurs, som likt andra sådana är tämligen begränsad och det får konsekvenser för ens planering, ty sätter man för många mål för alltför många olika saker, blir det lätt inget alls av det hela.
Och då är det lätt att ge upp, av ren informationsöverbelastning och utmattning.
Samtidigt är det ju så att man vill saker. Men ett mål utan plan är inget annat än en futil och fluffig önskning.
Så det jag nu grunnar över är vilka områden i livet man behöver planera, så att man är någorlunda säker på att något blir gjort i saker som är tillräckligt viktiga för att det ska vara angeläget att just få något gjort.
Under en följd av år har min planering i tur och ordning varit fokuserad på (a) att bli skuldfri, (b) att bygga upp mitt sparande och mina (finansiella) tillgångar, (c) att sluta röka och (d) att komma i form. På samtliga dessa områden har jag nått mina mål, så långt. Vid sidan har jag dessutom haft målet att rensa bland mina prylar, utifrån nån slags halvkvävd minimalistisk tanke att man inte bör ha mer än man behöver ha. Det sista målet har dock ej begåvats med någon bestämd plan och följaktligen har måluppfyllelsen varit tämligen begränsad, för att inte säga helt obefintlig.
Jag umgås även med andra förändringstankar: fixa till hemmet, byta bostad, byta bostadsort, byta arbete, resa mer, etc. Vissa av dessa önskningar är diffusa, vissa innebär förändringar på flera områden i livet (byter jag bostadsort behöver jag även ny bostad och nytt arbete). Inte när det gäller någon av dessa önskningar finns det en plan, så det handlar inte om mål jag bestämt mig kring.
För det är nog det mest väsentliga i en förändringsresa. Man måste bestämma sig. På riktigt. För det är först då man lägger upp en realistisk plan och genomför den.
En del av mina bekanta tycker att jag är extremt duktig som lyckats genomföra min träningsplan. Somliga framför det med ärlig uppskattning, andra med illa dold avund och nära nog besvikelse över att jag har lyckats, ytterligare andra kryddar med pikar och raljans. En särskilt kategori drar till med personlighetsförklaringar av typen "ja, du är ju sån", med en slags underförstådd bibetydelse av att man är litet underlig som är "sån".
Själv är man rätt bestämd i att det inte handlar om att vara "sån", utan om att bestämma sig och det gör man bara om det man nu vill eller önskar sig är tillräckligt viktigt. I listan ovan finns sånt som inte har varit tillräckligt viktigt för mig och alltså inte blivit gjort. Sedan finns en lista på fyra saker som har blivit gjorda genom att de har varit väldigt viktiga och jag till slut har bestämt mig att faktiskt göra något åt saken. Och lagt upp realistiska och långsiktiga planer för det, som jag dessutom har genomfört och följt upp.
Men nu står jag alltså inför steget att bestämma mig för en fortsättning. Och här handlar det alltså om att bestämma sig för vilka livsprojekt som är tillräckligt viktiga för att de ska begåvas med nya Planer. Skulderna är borta och rökningen likaså, så det behöver jag inte längre bry mig om. Sparandet har sin plan och rullar på, så den tankemöda jag behöver ägna den delen av livet är begränsad.
Träningen har nu prioritet 1, så mycket står klart. Och Plan A för kommande års aktiviteter inom den livsdomänen är lagd.
Men det finns en del annat jag önskar mig av livet. En hel del. Men budgetrestriktionerna är starka när det gäller tid, pengar och uppmärksamhet. Jag kan inte åstadkomma allt jag vill.
Så där är jag just nu. Jag måste välja.
Och bestämma mig.
Uppmärksamhet är en lustig resurs, som likt andra sådana är tämligen begränsad och det får konsekvenser för ens planering, ty sätter man för många mål för alltför många olika saker, blir det lätt inget alls av det hela.
Och då är det lätt att ge upp, av ren informationsöverbelastning och utmattning.
Samtidigt är det ju så att man vill saker. Men ett mål utan plan är inget annat än en futil och fluffig önskning.
Så det jag nu grunnar över är vilka områden i livet man behöver planera, så att man är någorlunda säker på att något blir gjort i saker som är tillräckligt viktiga för att det ska vara angeläget att just få något gjort.
Under en följd av år har min planering i tur och ordning varit fokuserad på (a) att bli skuldfri, (b) att bygga upp mitt sparande och mina (finansiella) tillgångar, (c) att sluta röka och (d) att komma i form. På samtliga dessa områden har jag nått mina mål, så långt. Vid sidan har jag dessutom haft målet att rensa bland mina prylar, utifrån nån slags halvkvävd minimalistisk tanke att man inte bör ha mer än man behöver ha. Det sista målet har dock ej begåvats med någon bestämd plan och följaktligen har måluppfyllelsen varit tämligen begränsad, för att inte säga helt obefintlig.
Jag umgås även med andra förändringstankar: fixa till hemmet, byta bostad, byta bostadsort, byta arbete, resa mer, etc. Vissa av dessa önskningar är diffusa, vissa innebär förändringar på flera områden i livet (byter jag bostadsort behöver jag även ny bostad och nytt arbete). Inte när det gäller någon av dessa önskningar finns det en plan, så det handlar inte om mål jag bestämt mig kring.
För det är nog det mest väsentliga i en förändringsresa. Man måste bestämma sig. På riktigt. För det är först då man lägger upp en realistisk plan och genomför den.
En del av mina bekanta tycker att jag är extremt duktig som lyckats genomföra min träningsplan. Somliga framför det med ärlig uppskattning, andra med illa dold avund och nära nog besvikelse över att jag har lyckats, ytterligare andra kryddar med pikar och raljans. En särskilt kategori drar till med personlighetsförklaringar av typen "ja, du är ju sån", med en slags underförstådd bibetydelse av att man är litet underlig som är "sån".
Själv är man rätt bestämd i att det inte handlar om att vara "sån", utan om att bestämma sig och det gör man bara om det man nu vill eller önskar sig är tillräckligt viktigt. I listan ovan finns sånt som inte har varit tillräckligt viktigt för mig och alltså inte blivit gjort. Sedan finns en lista på fyra saker som har blivit gjorda genom att de har varit väldigt viktiga och jag till slut har bestämt mig att faktiskt göra något åt saken. Och lagt upp realistiska och långsiktiga planer för det, som jag dessutom har genomfört och följt upp.
Men nu står jag alltså inför steget att bestämma mig för en fortsättning. Och här handlar det alltså om att bestämma sig för vilka livsprojekt som är tillräckligt viktiga för att de ska begåvas med nya Planer. Skulderna är borta och rökningen likaså, så det behöver jag inte längre bry mig om. Sparandet har sin plan och rullar på, så den tankemöda jag behöver ägna den delen av livet är begränsad.
Träningen har nu prioritet 1, så mycket står klart. Och Plan A för kommande års aktiviteter inom den livsdomänen är lagd.
Men det finns en del annat jag önskar mig av livet. En hel del. Men budgetrestriktionerna är starka när det gäller tid, pengar och uppmärksamhet. Jag kan inte åstadkomma allt jag vill.
Så där är jag just nu. Jag måste välja.
Och bestämma mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar