Fondläget och en del annat
Förra månaden steg Min Egen Fond (MEF) med drygt 2 % och man var tämligen nöjd med hur saker och ting utvecklade sig, i alla fall på ytan. För efter närmare tittar såg man att uppgången var aningen uppblåst till följd av krontappet.
Nu håller saker och ting på att justeras. På litet olika sätt. Den samlade nedgången för MEF är hittills under september 2,4 %. Och allt man har i MEF har dalat. Förklaringarna till detta är sannolikt sammansatta, men nog ser man spåren av idioten i Vita huset i hur sakerna skuttar omkring alltid.
Och på tal om den idioten kan man inte låta bli att kommentera de inhemska varianterna, som återfinns i våra tre populistpartier (SD, V och FI). Samtliga dessa delar under ytan en gemensam syn på relationen samhälle-individ, där individen betraktas som starkt underordnad respektive kollektivs strukturella egenskaper. Föreställningen är att nationens, klassens eller genustillhörighetens intressen alltid går före individens och de som varierar oväntat betraktas som potentiella lands-, klass- eller könsförrädare. Att enskilda människor har såväl rätt, som förmåga, att göra sina egna val ses med skepsis och motvilja.
Idealet i det underliggande tankeschemat är att alla som hör till kategori K ska underordna sig denna. Värst f.n. är "kulturkrigarna" i Sverigedemokraterna och rötterna det partiet har i den värsta sortens lojalitetskrävande nationalism är nu bara nödtorftigt dolda.
Men även om SD är värst just nu bör man heller inte glömma den synnerligen solkiga förankring V har i stalinism och revolutionsvurm. V:s kommunistiska rötter är minst lika solkiga som SD:s mer brunkletiga variant. (FI har en annan historia, men är i grunden lika anti-liberala och anti-demokratiska som de båda andra. Här är det dock upplyftande att de nästande raderades bort från kartan över det politiska landskapet efter valet.)
Detta alltså sagt om partierna som sådana. När det gäller grunderna. De förenas dock också i hur de kommunicerar med väljarna: det de serverar (och knappt det) är överförenklade "lösningar" på besvärliga företeelser, därtill ofta av överbudskaraktär, dvs. skulle det de föreslår verkligen genomföras skulle det bli katastrof för landet, inte minst ekonomiskt, men även på andra sätt. Tvivlar gör i alla fall jag på att majoriteten av de som röstat på populistpartajerna verkligen satt sig in i vilken konkret politik de vill föra. Kan tycka synd om de som röstat på dessa partier, då jag inte kan låta bli att betrakta dem som lättlurade offer för populism utan substans. (Ibland betraktar jag dem bara som dumskallar.)
Och resultatet av allt det där är en sällsynt svårsorterad soppa som blir svår att få ordning på.
Nåja, så småningom kanske folk nyktrar till och fattar något ...
Annars fortsätter man att träna. Springer och genomför rehab-övningar. Särskilt när man ledsnar på att skåda tidens vansinne.
Nu håller saker och ting på att justeras. På litet olika sätt. Den samlade nedgången för MEF är hittills under september 2,4 %. Och allt man har i MEF har dalat. Förklaringarna till detta är sannolikt sammansatta, men nog ser man spåren av idioten i Vita huset i hur sakerna skuttar omkring alltid.
Och på tal om den idioten kan man inte låta bli att kommentera de inhemska varianterna, som återfinns i våra tre populistpartier (SD, V och FI). Samtliga dessa delar under ytan en gemensam syn på relationen samhälle-individ, där individen betraktas som starkt underordnad respektive kollektivs strukturella egenskaper. Föreställningen är att nationens, klassens eller genustillhörighetens intressen alltid går före individens och de som varierar oväntat betraktas som potentiella lands-, klass- eller könsförrädare. Att enskilda människor har såväl rätt, som förmåga, att göra sina egna val ses med skepsis och motvilja.
Idealet i det underliggande tankeschemat är att alla som hör till kategori K ska underordna sig denna. Värst f.n. är "kulturkrigarna" i Sverigedemokraterna och rötterna det partiet har i den värsta sortens lojalitetskrävande nationalism är nu bara nödtorftigt dolda.
Men även om SD är värst just nu bör man heller inte glömma den synnerligen solkiga förankring V har i stalinism och revolutionsvurm. V:s kommunistiska rötter är minst lika solkiga som SD:s mer brunkletiga variant. (FI har en annan historia, men är i grunden lika anti-liberala och anti-demokratiska som de båda andra. Här är det dock upplyftande att de nästande raderades bort från kartan över det politiska landskapet efter valet.)
Detta alltså sagt om partierna som sådana. När det gäller grunderna. De förenas dock också i hur de kommunicerar med väljarna: det de serverar (och knappt det) är överförenklade "lösningar" på besvärliga företeelser, därtill ofta av överbudskaraktär, dvs. skulle det de föreslår verkligen genomföras skulle det bli katastrof för landet, inte minst ekonomiskt, men även på andra sätt. Tvivlar gör i alla fall jag på att majoriteten av de som röstat på populistpartajerna verkligen satt sig in i vilken konkret politik de vill föra. Kan tycka synd om de som röstat på dessa partier, då jag inte kan låta bli att betrakta dem som lättlurade offer för populism utan substans. (Ibland betraktar jag dem bara som dumskallar.)
Och resultatet av allt det där är en sällsynt svårsorterad soppa som blir svår att få ordning på.
Nåja, så småningom kanske folk nyktrar till och fattar något ...
Annars fortsätter man att träna. Springer och genomför rehab-övningar. Särskilt när man ledsnar på att skåda tidens vansinne.
Kommentarer
Skicka en kommentar