Vällevnadens förbannelser

Under större delen av mitt liv har det där med vikten inte varit något problem. Jag har varit tämligen fysiskt aktiv och har därtill en kroppskonstitution som snarast gjort det svårt att gå upp.

Men det var förr. De senaste fem åren verkar något ha hänt och jag har lagt på mig. Inte så att det rör sig om någon katastrof, men då jag nu inte heller är så lång landar BMI idag på 25,02. Vilket då innebär att jag passerat gränsen mot övervikt.

Det där kan jag inte riktigt acceptera. Särskilt som det överdrivna tillskottet placerar sig där det gör. Runt buken, alltså. Och det är inte hälsosamt, har jag läst någonstans.

Tjurig som jag då är bestämmer jag mig raskt för att BMI ska ner dit där det hör hemma, vilket i mitt fall blir 23. I viktreduktionstermer innebär det att drygt 6 kg ska bort, vilket inte borde vara omöjligt. I procent räknat ska jag skala bort litet drygt 8 % av mig själv. 

Blobban ska alltså väck. Rutorna fram.

Åtgärder: Satt träningsprogram ska följas. Det påbörjades av andra skäl än viktreduktion. Men nu stärker jag motiven genom att sätta ett sånt mål också. För att ytterligare stärka sannolikheten för måluppfyllelse införs därtill sockerstopp. Jag frossar visserligen inte i sånt, men det skadar inte att undvika läskeblask och godis. Några andra kostförändringar vidtas inte, förutom att jag ska försöka att inte äta mig övermätt.

BMI-målet ska vara nått till den sista mars 2018. Det skulle nog gå att pressa det, men den typen av program tror jag inte på. Förändringar ska vara stabila och långsiktiga. Quick fix-metoder är för orealistiska drömmare.

Det gäller såväl sparande som kondition, styrka och vikthantering.

För uppföljning: En våg skall skaffas. En digital. För precisionens skull. Sådan finns på CO för 199 kr. Det kan det vara värt. Vägning ska ske veckovis. Det lär landa ett eller annat diagram här, så småningom.