Jag säljer min kropp och min själ

Vilket då innebär att jag lönearbetar. För det får jag då en summa pengar var månad att disponera över. Och en del annat, som jag inte disponerar över. Men som kanske gynnar mig ändå.

Den fråga som sysselsätter mig nu handlar om hur stor del av min riktiga lön (= RL = det arbetsgivaren betalar för mitt arbete = bruttolön + lönekostnadspåslag genom arbetsgivaravgiften), som 

a) går till mig som individ, och 

b) som jag kan förfoga över, dvs. bestämma över själv på något sätt.

Frågan spiller över i funderingar om hur jag kan och bör betrakta mig själv som privatperson och samhällsmedborgare. 

Av RL går enligt vad jag räknat ut

- 36 procent till skatt (allmän löneavgift, kommunalskatt, statlig inkomstskatt, konsumtionsskatter)

- 15 procent till statligt tvångssparande (pension, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring m.m.)

- 3 procent till annat kollektivt tvångssparande (tjänstepension genom kollektivavtal)

- 46 procent går till mig för privat konsumtion och privat sparande

Jag förfogar alltså själv över 46 % av vad jag tjänar på att sälja min kropp och min själ genom lönearbete. Resten bestämmer olika kollektiv över. Mitt självbestämmande är kringskuret. 

Och det kan väl vara OK, för jag är nu inte bara privatperson, utan även samhällsmedborgare och därmed beroende av andra och deras insatser för helheten. 

Och mitt inflytande är inte noll över de 54 procenten av RL jag inte själv förfogar över. Mitt inflytande över de statligt förvaltade medlen är - genom den representativa demokratin - ungefär 1/7 miljoner röstberättigade i riksdagsvalet, mitt inflytande över de kommunalt förvaltade medlen kan uppskattas till ungefär 1/200 000 röstberättigade i landstingsvalet plus 1/35 000 röstberättigade i kommunalvalet och mitt inflytande över storleken på det fackliga tvångssparandet till 1/antalet medlemmar bakom kollektivavtalet. Mitt inflytande över hur dessa medel placeras är kanske litet större, eftersom jag ges vissa möjligheter att välja inom premiepension och tjänstepension.

Av RL går ca 64 procent mer eller mindre öronmärkt till mig, medan 36 procent går till den offentliga tjänsteproduktionen. Det rör sig då alltså om knappt en femtedel (64 - 46 = 18 procent) av min riktiga lön som i princip går till mig, men som jag inte kan fatta egna beslut om, eftersom jag i realiteten är satt under förmyndare. Kollektivet har bestämt att jag i så stor utsträckning, på grund av mina antagna kunskapsbrister, dåliga planeringsförmåga, svaga självkontroll och allmänna ansvarslöshet inte kan ta hand om mig själv och själv se till att jag har reserver om jag blir sjuk eller tills dess att jag måste pensionera mig.

Här ser jag ett bekymmer. Det borde finnas utrymme och former för en högre grad av självbestämmande. Och en högre grad av eget ansvarstagande.

För ett annat bekymmer som jag nu anar mig till är att det sätt systemet nu är uppbyggt gör mig dum och okunnig. Förmyndarna har i princip sagt åt mig: bry dig inte, du ska inte behöva göra det, utan lita på oss och lämna över dessa svåra frågor till oss som förstår oss på dem. Sedan får jag i och för sig litet information om marginaljusteringarna i systemet. Inför valen då. Men den informationen är svår att förstå, om man nu inte tagit sig för att försöka förstå helheten. 

Alltså: Det kollektivistiska systemet gör mig okunnig, korkad, dum och lättstyrd. Oförmögen att fatta egna rationella beslut och se konsekvenserna av dem. Känslig för demagogiska, överförenklade och populistiska budskap. I mångt och mycket en del av det samhälle och den befolkning man kan skåda omkring sig idag. Och där man är en del själv av okunnigheten.

Som enskild skulle jag i och för sig kunna öka mitt inflytande genom att gå med i någon förening och söka position, t.ex. som förtroendevald. Den möjligheten står öppen. Min kunskap borde då öka, genom att jag skulle bli tvungen att sätta mig in i saker och ting för att få gehör. Jag kan också försöka få genomslag för mina synpunkter genom att ställa mig på torget med megafon, skriva debattartiklar och insändare, grunna litet på en blogg eller spy ut mina besvikelser i kommentarsfälten på s.k. sociala media. Eller skriva brev till statsminister och kung.

Vad jag i den vägen gör, väljer jag själv. Jag har valt att filosofera litet här. Jag röstar, men är inte med i någon förening. Konsekvenserna av dessa val, må jag ta själv.

Men jag tycker nog ändå att jag borde få förfoga och bestämma själv över mer än 46 % av min riktiga lön. Åtminstone några procent till.