Måsten är inte måsten för man måste inte
Spårar åter runt på sidor om stress, tidsnöd, livspusseldiskussioner och sånt. Bland annat den här.
På den sidan och andra förmedlas en bild av att livet är fyllt av en massa krav och förväntningar man måste leva upp till för att anses vara bra. Vanligtvis är sådana sidor rätt diffusa när det gäller frågan om exakt varifrån dessa krav och måsten kommer ifrån, men bekantskapskretsen, media och reklammakarna brukar antydas ligga bakom mycket av eländet.
Och det ligger så klart något i det. Ett exempel från mitt eget liv kan kanske visa hur förmedlandet av förväntningar kan gå till. Jag hade för något år sedan upptäckt en svensk musikgrupp jag aldrig hört tidigare och som jag haft nöje av att lyssna till. På jobbet någon dag senare råkade jag nämna att jag lyssnat på gruppen och att jag haft nöje av det. Jag uttryckte mig så att det framgick att jag inte haft en aning om att gruppen ifråga fanns.
Den reaktion jag då fick från en närvarande gick i stil med "Men? Visste du inte om dem?? Var har du varit de senaste åren???" Underförstått kommuniceras naturligtvis i ett sådan yttrande uppfattningen att jag är en idiot, som är obildad, ur takt med tiden, inte fattar något och är tämligen ute. Och det är jag säkert. Mitt svar den gången blev i alla fall ett något förvånat: "Nej, jag kände inte till dem. Måste man det?"
Det krävs inte mycket tänkande för att inse att man inte måste känna till sådana saker, så just det samtalet rann ut i sanden. Och det var lika bra det. Men den där bilden som finns av att det moderna livet innehåller just en massa måsten, krav och förväntningar byggs nog upp av tusentals liknande kommentarer som fälls vid fikaborden varje dag eller liknande språkliga uttryck som står att finna i diverse media.
Men som sagt, man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att det är trams. Man måste inte. Kraven är som krav betraktade fiktiva.
En lista saker man inte måste:
- man måste inte ha lyssnat på alla musikgrupper som finns
- man måste inte ha sett alla nya filmer eller ha läst alla nya böcker
- man måste inte ha stuga, släpvagn eller vattenskoter
- man måste inte skaffa skägg
- man måste inte gå på teater
- man måste inte träna på gym, ägna sig åt tabata eller skaffa personlig tränare
- man måste inte ha koll på de senaste vinerna
- man måste inte ha besökt New York, Paris, Thailand eller Säffle
- man måste inte köpa säsongens kläder i de senaste färgerna
- man måste inte äta LCHF, sallader, helstekt kalkon eller något annat särskilt
- man måste inte ägna sig åt långkok eller femtonrättersmiddagar
Och så vidare. Men man måste nog hämta barnen på dagis, om det är där man placerat dem under dagarna.
Det mesta man hittar i sådana där fabricerade listor över samtidens måsten är alltså inte måsten. Man måste inte. Och det är väldigt lätt att inse om man stannar upp bara en liten stund och tänker till.
Hur svårt kan det vara?
På den sidan och andra förmedlas en bild av att livet är fyllt av en massa krav och förväntningar man måste leva upp till för att anses vara bra. Vanligtvis är sådana sidor rätt diffusa när det gäller frågan om exakt varifrån dessa krav och måsten kommer ifrån, men bekantskapskretsen, media och reklammakarna brukar antydas ligga bakom mycket av eländet.
Och det ligger så klart något i det. Ett exempel från mitt eget liv kan kanske visa hur förmedlandet av förväntningar kan gå till. Jag hade för något år sedan upptäckt en svensk musikgrupp jag aldrig hört tidigare och som jag haft nöje av att lyssna till. På jobbet någon dag senare råkade jag nämna att jag lyssnat på gruppen och att jag haft nöje av det. Jag uttryckte mig så att det framgick att jag inte haft en aning om att gruppen ifråga fanns.
Den reaktion jag då fick från en närvarande gick i stil med "Men? Visste du inte om dem?? Var har du varit de senaste åren???" Underförstått kommuniceras naturligtvis i ett sådan yttrande uppfattningen att jag är en idiot, som är obildad, ur takt med tiden, inte fattar något och är tämligen ute. Och det är jag säkert. Mitt svar den gången blev i alla fall ett något förvånat: "Nej, jag kände inte till dem. Måste man det?"
Det krävs inte mycket tänkande för att inse att man inte måste känna till sådana saker, så just det samtalet rann ut i sanden. Och det var lika bra det. Men den där bilden som finns av att det moderna livet innehåller just en massa måsten, krav och förväntningar byggs nog upp av tusentals liknande kommentarer som fälls vid fikaborden varje dag eller liknande språkliga uttryck som står att finna i diverse media.
Men som sagt, man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att det är trams. Man måste inte. Kraven är som krav betraktade fiktiva.
En lista saker man inte måste:
- man måste inte ha lyssnat på alla musikgrupper som finns
- man måste inte ha sett alla nya filmer eller ha läst alla nya böcker
- man måste inte ha stuga, släpvagn eller vattenskoter
- man måste inte skaffa skägg
- man måste inte gå på teater
- man måste inte träna på gym, ägna sig åt tabata eller skaffa personlig tränare
- man måste inte ha koll på de senaste vinerna
- man måste inte ha besökt New York, Paris, Thailand eller Säffle
- man måste inte köpa säsongens kläder i de senaste färgerna
- man måste inte äta LCHF, sallader, helstekt kalkon eller något annat särskilt
- man måste inte ägna sig åt långkok eller femtonrättersmiddagar
Och så vidare. Men man måste nog hämta barnen på dagis, om det är där man placerat dem under dagarna.
Det mesta man hittar i sådana där fabricerade listor över samtidens måsten är alltså inte måsten. Man måste inte. Och det är väldigt lätt att inse om man stannar upp bara en liten stund och tänker till.
Hur svårt kan det vara?
Kommentarer
Skicka en kommentar