Funderingar om privatekonomi

Indexfond USA. Afrikafond. Indexfond Asien. I nu nämnd storleksordning.

Guldfond. Indexfond Europa. Indexfond Asien. I nu nämnd ordning.

Det är ju en sak som kan ställa till det. De där kvällarna när det är AW och man bestämt sig för att käka litet med arbetskamraterna och kanske ta en pilsner eller två. Sent får det inte bli, för dagen efter är fylld av förpliktelser. "Ska du gå redan? Nää, stanna en stund till. Har du smakat den nya modepilsnern? Inte? Vänta, jag går och köper." Och man blir kvar. Dagen efter brukar vara tung. Frestelsen för att falla för den omedelbara frestelsen. Trots goda intentioner. Fel säng med fel sällskap är bara en av många tänkbara konsekvenser. Snedsteg. Kan det kallas. Eller impulsköp. På kredit. Ett fynd! Själv röker jag. Det är ett gissel. Många halvhjärtade försök att sluta har gjorts. Och misslyckats. Nog sagt.

Nya fondmodellen (se fliken Fondportfölj) känns tilltalande. Som att komma hem. Noteras kan att den är byggd som en slags amatörmässig motsvarighet till s.k. alfa- och beta-separerad förvaltning. A-delen, som ska stå för 60 % av portföljen, syftar till beta. Den består till övervägande del av indexfonder knutna till för mig primära geografiska regioner. Tanken är helt enkelt att dessa ska följa genomsnittsmarknaden i världen. B- och C-delarna, som ska stå för 20 % av portföljen syftar till alfa. Har jag tur ska de spetsa upp och ge chans till extra avkastning. Här handlar det om mer riskfyllda regioner och branscher. Råvarorna och läkemedlen är där i balanssyfte. D- och E-delarna är drivankare och försäkringar. Här hittas guld, silver och likvida medel. De ska tillsammans stå för 20 % av portföljen, men kan komma att fladdra litet. De likvida medlen syftar också till flexibilitet och kommer att nyttjas när köplägen uppstår. Så satt vikt om 10 % av portföljen är inte låst. Den k...

Under en tid har missnöjet stigit med hur de relativa vikterna mellan mina fonder ser ut. Samtidigt har jag inte haft någon klar modell för exakt hur jag vill ha det. Och modell behövs, annars blir det ingen ordning. Så i morse ordnade jag till en sådan. Och jämförde med det ser ut. Slutsats: Det tar för lång tid att vikta om enbart genom köp. Dessutom var en del obalanser inte insedda. Åtgärd: Säljer somt. Köper annat. Öser in nysparandet också. Plockar därtill ut en del från sparkontot och köper mer. Resultat: Omsätter ca 10 % av det korta sparandet nästa vecka. Bättre balans utifrån valda vikter. Effekt: Hur avkastningen utvecklar sig får vi se. Siktet är nu inställt på att omviktningen i stort sett ska bli klar till årsskiftet. För nästa år ska fondsparandet automatiseras. Fasta slantar månsdsvis in i fonder enligt vald viktmodell. Justering om obalanser uppstår mot den valda modellen ska ske var tredje månad. Syftet är att fondsparandet från och med den första januari ...

Det slår mig, eftersom den här bloggen nu delvis handlar om aktier och fonder och sånt, att de s.k. daytrajdarnas inkomster från den aktiviteten nog också fördelar sig enligt någon sådan där 1/x-funktion som åskådliggörs i förra inlägget. Det innebär att bara ett fåtal lyckas, medan de allra flesta som försöker inte gör det. Och det kan kanske vara värt att komma ihåg, när man i olika sammanhang tar del av deras självrapporterade framgångssagor.

Igår skrev jag ett inlägg där jag grunnade litet över en funktion av slaget 1/x och om huruvida den avspeglar utseendet för inkomster, bokförsäljning m.m. Inlägget finns här . Det motiverades av en del erfarenheter jag gjort på konferenser, där någon stjärnögd framtidskonsult av popslag brukar släppas fram och tala om den nya tiden. Och de brukar nämna att man nu kan leva på e-sport, bloggande, Youtubekanaler, etc. Massor av möjligheter finns, brukar de säga, som inte fanns förr. Och ungdomen ser detta och tar för sig av möjligheterna, medan den förstockade äldre generationen inte fattar någonting alls. Den senare brukar hävda att man bör skaffa sig en utbildning och ett riktigt jobb. Varpå ungdomsgenerationen, som har koll på Blondinbella, Pewdiepie, Kissie - eller vad de nu kallar sig - fnyser och lägger ut dagens outfit i förhoppning om att någon ska bry sig. Och om att pengarna ska börja trilla in. Och visst, Kissie har enligt Bloggportalen massor av besökare per vecka och...

I början av nästa vecka kommer lönen att landa på mitt lönekonto. Och den kommer att nyttjas så här, uppdelat på konsumtion, kort sparande, långt sparande och förväntat överskott. Redovisat i procent. 100 = 69,7 + 25,6 + 1,1 + 3,7 Det samlade sparandet förväntas alltså bli 30,4 procent av den här lönen. Vi får se om jag lyckas med det. Men räkningsbelastningen kommer att vara ganska låg resten av året och jag har bara ett större inköp planerat. Köpstoppet vad gäller kläder gäller än. Och som det ser ut i garderoben kommer det att hålla över sommaren nästa år. Problemet här är inte att jag saknar kläder, utan att jag har för mycket av den varan. Och att jag inte kommer till skott med rensningsplanerna. Det senare är ett märkligt fenomen, som jag nog återkommer till i något senare inlägg.

Undrar litet över vilka fenomen som kan bete sig enligt bilden nedan. Där x-axeln anger rangordning (1, 2, 3, ..., n) och y-axeln anger värdet på det man nu är intresserad av. Misstänker att bokförsäljning, inkomster, antal besök per blogg, städers invånarantal inom ett land, etc, kan se ut ungefär så där, men hittar inte något som kan bekräfta det när jag googlar runt. Med anledning av ungdomars antaganden om att utbildning inte behövs, eftersom man numera kan leva på att starta en kanal på Youtube ...

För många alternativ att välja bland gör det många gånger svårt att välja det bästa alternativet. Skallen klarar inte av att konsekvent sortera och rangordna beslutsalternativen. Resultatet blir valstress, informationsöverbelastning, ytlig bearbetning av tillgänglig information, applikation av förenklade beslutsregler och val som oftast inte är optimala utifrån vad man egentligen själv skulle vilja. Och det gäller oavsett om man som privatperson och konsument vill maximera sin livsglädje, som företag(säg)(are) vill maximera sin avkastning, som politiker vill maximera sin makt och sitt inflytande eller om man som byråkrat vill maximera sin betydelse och sin budget. Att välja är alltså inte lätt, särskilt inte när det finns mycket att välja mellan. Och valfrihet kan därför ibland upplevas som en belastning. Exempel på knepiga val på grund av att alternativen blir "för många" kan exempelvis gälla val av skola till sina barn, val av äldrevårdsleverantör för gamla eller val av...

Ett gäng pilsner för mycket på krogen, utan tanke på morgondagen. Ohälsosamma kostvanor, som skrovmål och pizza och chips och läsk under för många år. För få km på cykel och skidor. Tobaksbruk. Soffa och TV istället för aktivitet. Krediter och konsumtionslån. Obefintligt sparande och inga investeringar. Uppskjutet underhåll och negligerad vård och ans av pinalerna. För slappa studier och låga krav i utbildningssystemet. Fritid och semester istället för arbete. En extra, men onödig dag i sjuksängen. Ingen uppmärksamhet alls på pensionssystemets konstruktion. Tillfälliga och oskyddade kontakter med på krogen nyfunna damer. Kravlös barnuppfostran, utan regler och gränser. Kvartalskapitalismens fokus på de korta kursrörelserna. Felkonstruerade bonussystem. Kompensatoriska lönekrav. Idiotiska omkörningar. Skolk. Det är ingen hejd på exemplen när det gäller människans fokus på de nära vinsterna på bekostnad av de långsiktiga.

Stoppar in månadens fondslant bland råvarorna, i syfte att jämna ut balansen litet. Månadens köp blir inte stort. Beslutet att styra det mesta av nysparandet in på sparkonto står tillsvidare fast. Det uppskutt vi nu ser känner jag mig lätt tveksam till, så jag håller undan slantarna i avvaktan på hållfastheten i den här utvecklingen.

Kortsiktighet Bristande överblick Taskig självkontroll Oförmåga att se konsekvenserna Uschlig planeringsförmåga Inkonsekvenser i rangordning av alternativ och över tid Kunskapsbrister Benägenheten att söka info som bekräftar det man tror Viljan att förenkla och oviljan att tänka Sneglandet på vad andra gör Konformitet och osjälvständighet Inlärd hjälplöshet Efterhandskonstruktioner och flyktbeteenden Självgodhet och hybris Irrelevanta sympatier och antipatier Feghet och rädsla Obsoleta vanemönster Liknöjdhet och bekvämlighet Och så vidare. Tillämpligt på samtliga nämnda grupper i föregående inlägg.

En sån värld är ganska intressant. 1. Människor i allmänhet torde sträva efter att maxa sina liv och få ut så mycket som möjligt för sina pengar och sin tid. Ibland sluter de sig samman för att gemensamt främja sina snöda gruppintressen tillsamman med likasinnade i hundklubbar, kulturföreningar, fack och politiska partier. Bland annat. 2. Företagen torde sträva efter att maxa sina värden genom de vinster de gör. Också de sluter sig samman i särintressesällskap som Företagarna, Industriförbundet och Svenskt Näringsliv för att driva sina egoistiska intressen. 3. Politiker torde sträva efter att maxa sitt inflytande och sin makt, såväl i de interna nomineringsprocesserna som i allmänna val m.m. För att göra det söker de gehör och röster.  4. Chefer och byråkrater i den offentliga sektorn torde sträva efter att maxa sin betydelse genom att tillförsäkra sig medel för den egna verksamheten. De strävar efter att växa och efter större budget. De motsätter sig nedskärningar och besp...

Mitt ägande av saker är begränsat. Jag äger inga fastigheter, har ingen bostadsrätt, ingen båt, ingen skoter eller motorcykel. Jag har en bil och jag har en cykel. Jag äger möbler, husgeråd, verktyg, fritidsutrustning, kläder och skor, böcker, CD-skivor och litet hemelektronik. Och några konstföremål. För några år sedan - i samband med strulet kring en flytt - inventerade jag beståndet ägodelar och skrev in det hela i en databasapp. Sedan dess uppdaterar jag den vid köp och när jag gör mig av med grejer. Jag har alltså överdrivet bra koll på vad jag har och inte har. Listan över prylar omfattar idag 853 poster. Var post är sedan också åsatt ett värde, som avspeglar en blandning av inköpsvärde och skattat värde om jag skulle få för mig att försöka sälja sakerna. Värderingen av somt är sannolikt för hög, men det ger mig ändå en ungefärlig uppfattning som kan vara bra att ha, t.ex. om skräpet skulle brinna upp. En gång i kvartalet går jag översiktligt igenom posterna och juste...

Och till frågan om hur jag ska nyttja mina egna surt förvärvade små sekiner, där fördelningen konsumtion/sparande idag ligger på 77/23, ungefär. Nu läser jag på nyhetssajterna några saker: - börserna är oroliga (och ser dyra ut) - konstföremål säljs till rekordpriser - svenskarna sparar på konton med låg ränta Och experterna tjatar om hur dumt det sista är. Är det? Jag har själv bestämt mig för att låta merparten av mitt sparande nu under en tid gå in på sparkonto med 0,3 % ränta. Jag har sålt ca 10 % av mitt fondinnehav och satt in på samma konto. (De fonder jag sålde hade en värdeökning på några år om 80 %, så jag sålde hälften av innehavet i dem.) Och utöver det håller jag ner konsumtionen litet extra och låter månadens överskott stanna på ett konto som utgör en slags reservpott (buffert). Min efterfrågan på likvida medel har alltså ökat. Min efterfrågan av investeringsprodukter har minskat. Min konsumtion hålls ner och skjuts på framtiden. Är det ra...

DN:s Åsa Beckman har ju gett sig till att ha förment allmängiltiga synpunkter på hur människor samtalar med varandra, för den delmängd samtal som inbegriper män och kvinnor som deltagare. Man kan förmoda att det varje dag i landet sker ett antal miljoner sådana samtal, i olika syften. Ämnena kan handla om allt från att bestämma vem som ska handla och vem som ska hämta barnen från dagis till allmänna betraktelser över hur samtalarna ser på livet, hur dagen har varit eller hur de trivs med varandra eller andra. Beckman har nu genom någon slags, sannolikt väldigt skevt, stickprov samtal "observerat" en vad hon tror allmängiltig obalans i formen på yttrandena vid sådana samtal. Kvinnor frågar, män frågar inte. Beckmans slutsats blir att kvinnor är intresserade och tar ansvar för samtalen, män är det inte och gör det inte. Och sedan uppmanar hon kvinnor att sluta fråga . Bortsett då från att Beckman bygger sin tes på ett sannolikt ganska snävt underlag, därtill skevt, verk...

Frågan om vinster i välfärden berördes i förra inlägget, som blev långt och resonerande. Och som landade i åsikten att det acceptabla eller inte med sådana vinster beror på hur genomsnittskvaliteten och kvalitetsvariationen ser ut i privat drivna verksamheter jämfört med offentligt drivna verksamheter. Förutsättningen som tas för given är att båda verksamheterna fullt ut finansieras via skattsedeln. I bilden nedan sammanfattas hur jag som amatör ser på villkoren för att vinster och utdelning till aktieägarna i privata välfärdsföretag, vars verksamhet skattefinansieras, ska kunna anses vara godtagbart. Grönt är bra, rött dåligt och de gula nyanserna är just yellow. I ord: 1. Om genomsnittskvaliteten i privat utförda välfärdstjänster är lägre än motsvarande tjänster producerade i offentlig regi är det inte acceptabelt att skattemedel går till vinst, oavsett om kvalitetsvariationen i privat drivna verksamheter är lika, högre eller lägre än bland offentlig drivna verksam...

Försöker bestämma mig för vad jag egentligen tycker i den frågan, men eftersom jag inte skrivit om det, vet jag inte riktigt. Så jag skriver väl och ser hur det blir. Hur partierna tycker framgår här . Först tycker jag då att skola och utbildning är en sak, vård och omsorg en annan. Och att det bara är de senare som handlar om välfärdstjänster i egentlig mening. Så jag inskränker mig till vård och omsorg och tänker då främst på äldreboenden. Sen förmodar jag att det finns X antal sådana som drivs i offentlig regi och Y antal sådana som drivs av privata bolag. Antar gör jag också att båda sorterna finansieras via skattsedeln och (för enkelhetens skull) att kostnaden per brukare i offentlig regi är lika med intäkten per brukare för privata bolagsboenden. (Struntar alltså i att en del av verksamheten finansieras via avgifter.) Kostnaden för offentliga boenden tänker jag mig bestå av 70 % arbetskraftskostnader (A), 10 % verksamhetskostnader (V) och 20 % kapitalkostnader (K). Fö...

Kvällens fundering handlar om hur det egentligen gick till när mediemupparna och stora delar av befolkningen svalde villfarelserna a) att den offentliga sektorn har eller ska ha monopol på välfärd och b) att välfärd är liktydigt med vård, skola och omsorg. Båda tankarna är ytterligt absurda. Vad är välfärd egentligen? Och var kommer den ifrån? - Frågar man mig blir svaret att min välfärd utgörs av den delen av min konsumtion som syftar till att hålla mig vid liv, vid hyfsat god vigör och på någorlunda gott humör.  För det måste jag bo, äta och klä mig. Samt köpa och stoppa i mig en eller annan Alvedon. Ägna tid åt mina glädjeämnen och intressen för den mentala och emotionella hälsans skull. När ungarna bodde hemma gick också en del slantar och tid åt till att hålla dem närda och nöjda. Omsorg, alltså. Och även för egen del utgör väl delar av den tid och de pengar man nyttjat i sällskap med andra en slags omsorg om både dem och mig. Så en hel del av den totala välfärden i s...

Till en kostnad av 280 kronor, vilket då innebär en prishöjning med 12 %. Och eftersom frisering inte är särskilt prioriterat blir man nu tvungen att öka tiden mellan klippningarna med åtta dagar. För att hålla balansen i tillvaron.

I mitt personliga värdesystem finns två värden som sticker ut som viktigare än alla andra tänkbara värden, givet att jag kan föda mig nog för att överleva. Det ena är sanning eller kunskap, det andra är friheten att själv kunna göra mina val i livet. Att de är viktigare för mig än alla andra värden innebär att de i konfliktsituationer vinner över bekvämlighet, trygghet, vänskap, materiellt välstånd, socialt anseende och så vidare. Jag har tidigare i livet förlorat både jobb, pengar och vänner genom att sätta dessa värden först. Bekvämlighet, trygghet och materiellt välstånd har fått stå tillbaka. Nuförtiden är jag dock både äldre och tröttare och mer benägen att kompromissa med mig själv för att få fil på bordet och en hygglig pension. Det hindrar dock inte att dessa värden fortsatt är det jag inom mig anser vara det viktigaste som finns. Och det jag gör inriktas när jag kan på att stärka mina möjligheter att öka min och andras kunskap så att den kommer till klok användning samt at...

När man nu följer mediaskriverierna i skattefrågan drabbas åtminstone jag av viss uppgivenhet. Särskilt över vissa vänsterskribenters position, som tycks gå ut på att höjda skatter är något gott i sig. Men som den där socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn påpekar i en krönika i Dagens Samhälle är det en felsyn. Även folk som villigt betalar skatt förväntar sig då leverans av offentligt finansierade tjänster med godtagbar kvalitet och tillräcklig trygghet från tvångssparandet till socialförsäkringar och pensioner. Annars tappar skatteuttaget legitimitet och folk börjar se om sitt hus på eget sätt. Lagligt eller fiffligt. Och då spelar det ingen som helst roll att vänsterdebattörerna ylar om sunkiga värderingar och söker framställa sig själva som de goda. Folk i allmänhet agerar primärt utifrån eget intresse och utifrån vad de antar gynnar sin egen grupp, må dessa grupper sedan handla om kvinnor, företagare, kulturfantomer, offentliganställda, börsdirektörer, arbetare, eller någ...

Jag gjorde misstaget att återvända till Virtanens godispåseinlägg i Aftonbladet (länkat till i mitt förra inlägg här). Fastnar i följande teser: " Att detta lilla land en gång blev världens främsta berodde på höga skatter och fördelningspolitik . Sedan följde nyliberala tider och nu kan vi inte riktigt säga att Sverige är bäst längre, kanske inte ens topp fem. Skolan, den mest privatiserade i världen, är i djup kris vid internationella jämförelser. Jag brukar ibland skriva att jag, liksom alla medel- och höginkomsttagare, borde betala högre skatt. Dessutom borde rikemansskatterna (förmögenheter, fastigheter, arv) åtminstone delvis återinföras och börsbolagsskatter åter höjas." Det kan inte hjälpas, men populismen i dessa stycken står inte Trumps efter när det gäller brist på sakligt innehåll. Och Virtanen bryr sig inte alls om att göra gällande att det finns någon substans i utsagorna heller. Man skulle vilja skåda skribentens syn på hur det överflöd som k...

Aftonbladets kader av opinionsbildande skribenter blir ibland oavsiktligt, förmodar jag, komiska. Nu senast gäller det Virtanen som i sin iver att håna moderaternas kritik av skattehöjningar häver ur sig följande: " I varje moderats skatte-dna finns ett ­litet barn som blir rånad på en godisbit och gråter. Att påsen är fullproppad med sötsaker tröstar inte." Citatet är nog mer avslöjande än Virtanen vill att det ska vara. Ty implikationen av det skrivna är att det är helt OK för vänstern att råna barn på deras godis - ta det mot barnets vilja - så länge barnet har en full godispåse och man bara tar litet grann åt gången. Att det är barnets godis och att barnet rimligen borde få bestämma själv över det och om barnet vill bjuda någon på nån bit, det bekymrar inte Virtanen. Sällan har man sett socialdemokratins ideologi i skattefrågan så naket exponerad. Men det var nog inte Virtanens avsikt. Nivån på argumenten från Aftonbladets opinionsbildare är f.ö. bedröv...

Så lägger de förslag om kvotering till börsbolagens styrelser ändå  klåfingerpartierna . De där som saknar respekt för andras rätt att bestämma över sig själva och sitt. Moraliserandets och gruppegoismens banérförare. Förmynderipöbeln. Eller vad man nu ska kalla dem , de där som alltid obekymrat sätter sina egna och det abstrakta kollektivets intressen före de enskilda människornas. Tendensen hos det där gänget är ständiga beslut som inskränker och minskar friheten i samhället. På alla plan. Och i alla frågor. Ibland utifrån goda föresatser, som nu. För visst finns skäl att öka styrelsernas kunskapsbas. Och mycket talar för bättre resultat för bolag som gör så och sämre för bolag som inte gör så, vilket ägarna småningom torde komma att inse. Men icke desto mindre är den nu valda kvoteringsvägen en del av den väg som enligt alla erfarenheter bär till helvetet, om än kanske långsamt. Den bör inte vandras alls.

Det mesta jag nu kladdar ner på bloggen handlar om mina försök att begripa mig på den så kallade mikroekonomin, i syfte att förstå det språket så pass att det kan bli ett verktyg för mig, både analytiskt och retoriskt. En gammal professor jag känner sedan länge bligade dock ilskt på mig på en tillställning för någon vecka sedan och muttrade något om slöseri med tid, eftersom "det där" ändå inte fungerar. Själv tycker jag nog ändå att det finns vissa poänger i att reducera livet till en ren fråga om konsumtion inom ramen för budgetrestriktioner för både pengar och tid. Fokus hamnar då på vad man väljer att göra med kronorna och livets sekunder, på att man måste välja och att valen man gör avspeglar det verkliga värde man sätter på ting och aktiviteter. Man slipper bekymra sig om pladder om vad folk i djupen av sina hjärtan värderar, drömmer om, säger att de egentligen vill göra, men de facto inte gör. Bilden av livet blir krasst. Och realistiskt. Så långt. Svårare...

Marginalnytteförhållandet mellan aktiviteten A = 'träna i grupp tillsammans med andra' och B = 'egen fri tid att nyttja på eget sätt', dvs. att göra något annat, kan uttryckas som en kvot, U(A)/ U(B). I mitt fall är U(A) = 0, vilket också gör kvoten = 0. Jag är alltså inte beredd att ägna en enda timme av mitt liv åt aktiviteten A. Uppenbarligen ser den kvoten annorlunda ut för andra och igår utsattes jag för ett socialt påverkansförsök i riktning mot deltagande, inom ramen då för min arbetsgivares hälsofascistiska friskvårdsprogram. Ett påverkansförsök som emellertid resulterade i att jag ganska bryskt uttryckte min värdering av aktivitet A genom att kalla aktiviteten i fråga "vidrigt vämjelig" och klargöra att mitt deltagande aldrig kommer att inträffa. Nå, det kanske var att ta i. Men sant är att deras kvot ser annorlunda ut än min. Och i mitt liv är det min sak hur jag använder min tid. Man måste inte. Och min preferensstruktur ser annor...

Spårar åter runt på sidor om stress, tidsnöd, livspusseldiskussioner och sånt. Bland annat den här . På den sidan och andra förmedlas en bild av att livet är fyllt av en massa krav och förväntningar man måste leva upp till för att anses vara bra. Vanligtvis är sådana sidor rätt diffusa när det gäller frågan om exakt varifrån dessa krav och måsten kommer ifrån, men bekantskapskretsen, media och reklammakarna brukar antydas ligga bakom mycket av eländet. Och det ligger så klart något i det. Ett exempel från mitt eget liv kan kanske visa hur förmedlandet av förväntningar kan gå till. Jag hade för något år sedan upptäckt en svensk musikgrupp jag aldrig hört tidigare och som jag haft nöje av att lyssna till. På jobbet någon dag senare råkade jag nämna att jag lyssnat på gruppen och att jag haft nöje av det. Jag uttryckte mig så att det framgick att jag inte haft en aning om att gruppen ifråga fanns. Den reaktion jag då fick från en närvarande gick i stil med "Men? Visste du inte ...

I några inlägg här på slutet har jag hävdat en del teser som kanske känns obekväma för en del människor att ta till sig. Om jag sammanfattar dessa litet kort, ser de ut så här: - Livets värde för mig är en funktion av min konsumtion av varor och tjänster, inkl. "varor" och "tjänster" vars pris p = 0. - Livets värde för mig är en funktion av den tillfredsställelse jag får av att utföra eller delta i olika aktiviteter, dvs. en funktion av vad jag gör, där alla aktiviteter innebär konsumtion på ett eller annat sätt. - All konsumtion sker på min fritid. Den tid jag är på arbetet säljer jag min kropp och min själ mot pengar i syfte att kunna konsumera. - Mina resurser är begränsade och består av min inkomst i kronor räknat och den tid jag har till förfogande, därför måste jag välja hur jag spenderar mina pengar och min tid, så att det valet medför den för mig största nyttan eller tillfredsställelsen. - Jag kan inte i längden spendera mer kronor än min inkomst tillå...

Spårar runt på nätet och kollar diskussionerna bland livscoacher, fackföreningar och andra om det s.k.  livspusselproblemet. Folk stressar tydligen upp sig för allt de inte hinner med av allt som de vill eller tycker sig måsta göra. Diskussionerna för tankarna till TV-programmet  Lyxfällan, som ju i stort går ut på att få folk som inte redan förstått det att förstå att man måste hålla sig inom budgetrestriktionen och inte i längden leva så att utgifterna > inkomsterna. För då blir det inte bra. Och ett viktigt medel för att få ordning och reda på kaossituationerna är att de där deltagarna får lära sig leva efter budget där utgifterna (inkl. sparande) = inkomsten. När det gäller diskussionen om tidsanvändning verkar motsvarande problem finnas: Folk försöker på de fattiga timmar de har till förfogande pressa in så pass mycket aktiviteter att en realistisk tidsbudget spricker med en liten knall. Poff.  Och det blir inte heller bra.  Lösningen borde heta ju...

Av föregående inlägg följer två saker många verkar ha glömt: 1. Max konsumtion per månad = Inkomst per månad, annars blir man satt i skuld och minskar sitt framtida konsumtionsutrymme. 2. Max tid för konsumtionsaktiviteter per månad = tillgänglig fri tid, annars blir man satt i skuld och minskar sitt framtida konsumtionstidsutrymme, då man måste ta igen förlorad sömn eller arbeta igen extra ledigheter. Alternativt sänker man inkomsten och därmed konsumtionsutrymmet räknat i pengar. (Not: Till skillnad från pengarna använder man alltid upp all tillgänglig tid. Man kan inte inte konsumera tid.) Och 1 och 2 tillsammans innebär i princip att Inkomst = max konsumtion = max tid för konsumtion = tillgänglig fri tid Konsekvenserna av det är värt att fundera över.

Och i någon mening är det nog sant. Man är vad man äter. Bokstavligen. Jag tänkte att jag skulle ta följande uttryck på allvar ett tag: L = U = f(K) = f(q1, q2, ... qi ... qn), för i = 1, 2, ..., n Mitt livs värde är alltså detsamma som den nytta eller tillfredsställelse jag får av att konsumera diverse kvantiteter av varor och tjänster. Inte mer. Inte mindre. Konsumtionen sker inom ramen för begränsade resurser av två slag: a) min inkomst och b) min tid. Dessa båda budgetrestriktioner, dvs begränsningar av mitt konsumtionsutrymme, kan uttryckas a) inkomst = pris 1 * kvantitet 1 + pris 2 * kvantitet 2 + ... + pris n * kvantitet n b) totalt tillgänglig tid = tid(aktivitet 1) + tid(aktivitet 2) + ... + tid(aktivitet n) I b) kan man tänka sig att aktiviteterna = konsumtion av kvantiteterna i a) och tiden är priset.  Och nyttan jag får beror bara av det där. Inget annat. Men andligheten då, kanske någon utropar. Glädjen av en stilla morgons betraktande...

Någonstans har jag någon gång läst att Alva Myrdal ville sätta ett tak på hur mycket en svensk medborgare skulle få ha i sparkapital. Maxbeloppet lär ska ha legat på 4000 kr, vilket om man räknar om det till dagens penningvärde skulle motsvara ca 75 000 kr. Det kan vara en skröna, för jag har inte hittat igen uppgiften senare. Men jag minns att jag tänkte: Så dumt! Och så typiskt! Man kan fråga sig varför man tänkte sig göra så? Min disponibla inkomst är ju min och jag borde själv få avgöra vad jag använder den till. Och just nu ser det för min del ut så här: DI = K + S = 77 + 23. Jag sparar i år 23 % av vad jag får in. Och det gör jag då för att bygga upp ett alldeles eget kapital. En del av det jag räknar till K skulle kanske också kunna räknas som kapitaluppbyggnad, t.ex. om jag köper verktyg och maskiner för att snickra fågelholkar till försäljning. Som hobby då. Men jag struntar i den möjligheten nu. De sparslantar som blir kvar hos mig blir alltså hela mitt kapital, a...

Här på slutet har jag ägnat litet tid åt att fundera på relationen mellan två inkomstekvationer, en för hur jag använder min disponibla inkomst för konsumtion och sparande och en som sammanfattar hur min "riktiga lön" skiktas upp på olika användningar, dvs. skatt, statligt tvångssparande, fackligt tvångssparande, privat konsumtion och eget sparande. Ekvationerna: 1. DI = K + Sp = 100 = 77 + 23 2. RL = S + SSp + FSp  + C + Sp = 100 =  36 + 15 + 3 + 34 + 12 Och DI är då ungefär lika med 1,2 * 34 + 12 = 53 % av RL, då K i första ekvationen är konsumtion inkl. konsumtionsskatter och C i den andra är konsumtion utan såna skatter. Funderingarna i tidigare inlägg har sedan handlat om vad som är mitt och om vad kollektiven (via staten, kommunen och facket) snor av mig som ersättning för sånt jag "får" oavsett om jag vill det eller inte. Men det finns ju ett annat gäng som snor från mig. Åtminstone enligt en del av mina mer vänstersinnade bekanta. De där jävla kapi...

Vilket då innebär att jag lönearbetar. För det får jag då en summa pengar var månad att disponera över. Och en del annat, som jag inte disponerar över. Men som kanske gynnar mig ändå. Den fråga som sysselsätter mig nu handlar om hur stor del av min riktiga lön (= RL = det arbetsgivaren betalar för mitt arbete = bruttolön + lönekostnadspåslag genom arbetsgivaravgiften), som  a) går till mig som individ, och  b) som jag kan förfoga över, dvs. bestämma över själv på något sätt. Frågan spiller över i funderingar om hur jag kan och bör betrakta mig själv som privatperson och samhällsmedborgare.  Av RL går enligt vad jag räknat ut - 36 procent till skatt (allmän löneavgift, kommunalskatt, statlig inkomstskatt, konsumtionsskatter) - 15 procent till statligt tvångssparande (pension, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring m.m.) - 3 procent till annat kollektivt tvångssparande (tjänstepension genom kollektivavtal) - 46 procent går till mig för privat kons...