Frihet och sparande
Gemensamt för många som sparar en fraktion av sin inkomst tycks vara en vilja att bygga frihet och oberoende. Läser man omkring litet grann figurerar bland många föreställningen och viljan att bygga en penningmaskin, dvs. att investera så att man genom utdelningar, ränta och liknande efterhand kan räkna med en hyfsat stor andel s.k. passiva inkomster av de totala inkomster man har. Bland dessa sparande eller investerande människor finns en andel med storslagna ambitioner, dvs. de tänker sig kunna leva på dessa passiva inkomster och därmed inte behöva (löne)arbeta för brödfödan.
Andra har mer måttliga ambitioner, av typen bygga upp ett reservkapital för trygghet eller något annat syfte (framskjuten konsumtion) samt kanske ett någorlunda hyfsat tillskott till (löne)inkomsterna. För egen del ser det ut som att min totalinkomst i år blir 12 delar löneinkomster och litet drygt 1 del avkastning på sparkapitalet. Så inkomstmässigt skulle jag då vara ca 8,3 % "ekonomiskt oberoende" av mina löneinkomster.
"Priset" för det där är naturligtvis att jag för att bygga upp sparkapitalet och chansen till en arbetsfri inkomst måste sänka min vardagliga konsumtion med en andel sparande av den inkomst jag har.
I något inlägg bakåt angav jag proportionerna för inkomst = konsumtion + sparande till att idag vara
1. 100 = 77 + 23, om man noterar det hela i procent.
Men 1 gäller ju bara det jag själv har kontroll över, dvs. 100 = min disponibla inkomst och 23 är den andel av denna som jag sparar.
Men det där är dock inte hela bilden. Sett i det stora hela kan man uttrycka saker och ting på andra sätt. Några alternativ:
2. I = BL = S + C + Spa = 100 = 39 + 44 + 17; där BL = bruttolön, S = skatt, C = konsumtion och Sp = sparande och där S = inkomstskatt + konsumtionsskatter. Här blir bilden en annan. Mitt eget konsumtionsutrymme som andel av inkomsten krymper till 44 % och hela 39 % utgör mitt bidrag till den offentliga konsumtionen, varav jag själv "bara" får tillgång till en del. Frågan blir: Hur stor del?
För att få någon slags uppfattning om det måste man nog börja skikta upp S i dess komponenter. Och då räcker det inte med att kika på inkomstskatt och konsumtionsskatter. För min "riktiga" lön ser ut så här:
3. RL = BL + AGA = 100 + 32 = 132; där AGA = arbetsgivaravgift och i princip kan betraktas som skatt, eftersom det egentligen inte spelar någon roll om den tas upp på arbetsgivare eller löntagare, då nettoresultatet blir likvärdigt (enligt ekonomisk basteori). Så därför sätter jag nu RL = 100 och sorterar om i det hela till nästa uttryck:
4. RL = S + C + Sp = 100 = 37 + 34 + 29, och man kan se att skatterna nu krympte litet som andel av inkomsten, liksom konsumtionen, men sparandets andel ökade rejält. Hur i hela friden kan det komma sig?
Förklaringen ligger i AGA, som till ungefär 2/3 består av ett "tvångssparande" till pension, för efterlevande, till sjukdom, till fri föräldratid, ev. arbetsskador och ev. arbetslöshet. Ca 1/3 utgörs av en allmän löneavgift, som det heter, som går in i statskassan, och i princip därmed är ekvivalent med en statlig platt skatt om 7 % av RL, alltså den "riktiga" lönen, dvs. arbetsgivarens utgift för mitt arbete.
I uttrycket i 4 är Sp = Spa + TSp; där Spa är min privata sparande och Tsp är det "tvångssparande" Staten tvingar mig till för pensioner, sjukförsäkring m.m. Av det får jag tillbaka en del, t.ex. i form av a-kassa eller sjukpenning, beroende på hur livet utvecklar sig. Annat hamnar hos andra, beroende på hur deras liv utvecklar sig. Min egna kontroll över tvångssparandet består av att jag får placera en del av det som sätts av till pensionen själv inom premiepensionssystemet.
I S i uttryck 4 ingår nu kommunalskatt, statlig inkomstskatt, den allmänna löneavgiften och konsumtionsskatterna, vilket utgör mina bidrag till den offentliga konsumtionen eller om man så vill produktionen (försvar, sjukhus, äldreomsorg, skolor, bibliotek, kommunal snöröjning, polisen, universiteten, elljusspår, kommunala simhallar, domstolarna, kollektivtrafiken, EU-avgiften, etc.).
Sammanfattar man helheten, ser det ut så här:
5. RL = S + C + Spa + Tsp = 100= 37 + 34 + 13 + 16
Alltså: 37 % till skatt i egentlig mening, 34 % till min egen privata konsumtion (priser exkl. konsumtionsskatter), 13 % i eget sparande och 16 % i statligt dikterat tvångssparande.
Skulle jag ha det bättre i USA (exempelvis)?
- Njae, här kommer ju den intressanta frågan. De 16 % jag idag betalar i statligt tvångssparande skulle jag, om den delen av tillvaron skulle organiseras "marknadsmässigt", behöva lösa på något annat sätt, t.ex. genom privata försäkringar eller ökat eget privat sparande. Hur nettoeffekten för min del skulle se ut, det vet jag inte. Om marknadslösningarna skulle vara mer effektiva, kanske jag skulle kunna skaffa mig samma skydd till lägre kostnad. Min personliga balansräkning skulle se annorlunda ut. Mina tillgångar vore större, i form av tillgodohavande i pensionsförsäkringar, sjukförsäkringar m.m, eftersom dessa tillgångar skulle ha förts över från Staten till mig.
Vinsten finns att hitta kanske inte så mycket i ökad frihet (= mer pengar, större förmögenhet), utan i så fall i att min egen kontroll över saker och ting skulle öka. Jag skulle få välja själv bland marknadslösningarna. Jag skulle behöva kunna mer, ägna massor av mer tid åt det och ta ett betydligt större eget ansvar för mitt eget liv, inte bara kortsiktigt, utan på längre sikt över livsspannet.
Bättre? Kanske. För mig.
För dig? För andra?
Andra har mer måttliga ambitioner, av typen bygga upp ett reservkapital för trygghet eller något annat syfte (framskjuten konsumtion) samt kanske ett någorlunda hyfsat tillskott till (löne)inkomsterna. För egen del ser det ut som att min totalinkomst i år blir 12 delar löneinkomster och litet drygt 1 del avkastning på sparkapitalet. Så inkomstmässigt skulle jag då vara ca 8,3 % "ekonomiskt oberoende" av mina löneinkomster.
"Priset" för det där är naturligtvis att jag för att bygga upp sparkapitalet och chansen till en arbetsfri inkomst måste sänka min vardagliga konsumtion med en andel sparande av den inkomst jag har.
I något inlägg bakåt angav jag proportionerna för inkomst = konsumtion + sparande till att idag vara
1. 100 = 77 + 23, om man noterar det hela i procent.
Men 1 gäller ju bara det jag själv har kontroll över, dvs. 100 = min disponibla inkomst och 23 är den andel av denna som jag sparar.
Men det där är dock inte hela bilden. Sett i det stora hela kan man uttrycka saker och ting på andra sätt. Några alternativ:
2. I = BL = S + C + Spa = 100 = 39 + 44 + 17; där BL = bruttolön, S = skatt, C = konsumtion och Sp = sparande och där S = inkomstskatt + konsumtionsskatter. Här blir bilden en annan. Mitt eget konsumtionsutrymme som andel av inkomsten krymper till 44 % och hela 39 % utgör mitt bidrag till den offentliga konsumtionen, varav jag själv "bara" får tillgång till en del. Frågan blir: Hur stor del?
För att få någon slags uppfattning om det måste man nog börja skikta upp S i dess komponenter. Och då räcker det inte med att kika på inkomstskatt och konsumtionsskatter. För min "riktiga" lön ser ut så här:
3. RL = BL + AGA = 100 + 32 = 132; där AGA = arbetsgivaravgift och i princip kan betraktas som skatt, eftersom det egentligen inte spelar någon roll om den tas upp på arbetsgivare eller löntagare, då nettoresultatet blir likvärdigt (enligt ekonomisk basteori). Så därför sätter jag nu RL = 100 och sorterar om i det hela till nästa uttryck:
4. RL = S + C + Sp = 100 = 37 + 34 + 29, och man kan se att skatterna nu krympte litet som andel av inkomsten, liksom konsumtionen, men sparandets andel ökade rejält. Hur i hela friden kan det komma sig?
Förklaringen ligger i AGA, som till ungefär 2/3 består av ett "tvångssparande" till pension, för efterlevande, till sjukdom, till fri föräldratid, ev. arbetsskador och ev. arbetslöshet. Ca 1/3 utgörs av en allmän löneavgift, som det heter, som går in i statskassan, och i princip därmed är ekvivalent med en statlig platt skatt om 7 % av RL, alltså den "riktiga" lönen, dvs. arbetsgivarens utgift för mitt arbete.
I uttrycket i 4 är Sp = Spa + TSp; där Spa är min privata sparande och Tsp är det "tvångssparande" Staten tvingar mig till för pensioner, sjukförsäkring m.m. Av det får jag tillbaka en del, t.ex. i form av a-kassa eller sjukpenning, beroende på hur livet utvecklar sig. Annat hamnar hos andra, beroende på hur deras liv utvecklar sig. Min egna kontroll över tvångssparandet består av att jag får placera en del av det som sätts av till pensionen själv inom premiepensionssystemet.
I S i uttryck 4 ingår nu kommunalskatt, statlig inkomstskatt, den allmänna löneavgiften och konsumtionsskatterna, vilket utgör mina bidrag till den offentliga konsumtionen eller om man så vill produktionen (försvar, sjukhus, äldreomsorg, skolor, bibliotek, kommunal snöröjning, polisen, universiteten, elljusspår, kommunala simhallar, domstolarna, kollektivtrafiken, EU-avgiften, etc.).
Sammanfattar man helheten, ser det ut så här:
5. RL = S + C + Spa + Tsp = 100= 37 + 34 + 13 + 16
Alltså: 37 % till skatt i egentlig mening, 34 % till min egen privata konsumtion (priser exkl. konsumtionsskatter), 13 % i eget sparande och 16 % i statligt dikterat tvångssparande.
Skulle jag ha det bättre i USA (exempelvis)?
- Njae, här kommer ju den intressanta frågan. De 16 % jag idag betalar i statligt tvångssparande skulle jag, om den delen av tillvaron skulle organiseras "marknadsmässigt", behöva lösa på något annat sätt, t.ex. genom privata försäkringar eller ökat eget privat sparande. Hur nettoeffekten för min del skulle se ut, det vet jag inte. Om marknadslösningarna skulle vara mer effektiva, kanske jag skulle kunna skaffa mig samma skydd till lägre kostnad. Min personliga balansräkning skulle se annorlunda ut. Mina tillgångar vore större, i form av tillgodohavande i pensionsförsäkringar, sjukförsäkringar m.m, eftersom dessa tillgångar skulle ha förts över från Staten till mig.
Vinsten finns att hitta kanske inte så mycket i ökad frihet (= mer pengar, större förmögenhet), utan i så fall i att min egen kontroll över saker och ting skulle öka. Jag skulle få välja själv bland marknadslösningarna. Jag skulle behöva kunna mer, ägna massor av mer tid åt det och ta ett betydligt större eget ansvar för mitt eget liv, inte bara kortsiktigt, utan på längre sikt över livsspannet.
Bättre? Kanske. För mig.
För dig? För andra?
Kommentarer
Skicka en kommentar