Mitt låneutrymme
Det händer ibland att jag funderar på att köpa hus. Och den kontantinsats jag då just nu kan tänka mig att gå in med är ca 200 000 kr, vilket gör att jag anser mig ha råd med en kåk som kostar ca 1,3 mkr. För en sådan skulle jag då behöva låna 1,1 mkr.
Utseendet på min balansräkning skulle då ändras drastiskt. Mina finansiella tillgångar skulle minska med 44 %. Mina reala tillgångar skulle öka med 866 %. Mina skulder skulle öka med ett oändligt antal procent, eftersom jag idag i princip är skuldfri. Min skuldsättningsgrad skulle då ligga på 65 %. Min skuldkvot skulle ligga på 335 % av den inkomst jag kan disponera efter skatt.
Min nettoförmögenhet skulle vara oförändrad.
Mina boendekostnader skulle då bestå av kostnaderna för lånet samt driften av huset, vilket idag då skulle bli ungefär 2000 + 3500 = 5500 kr per månad. Till det får man nog lägga 1000 kr i löpande underhåll av eländet. Så boendekostnaden skattar jag då grovt till 6500 kr per månad, vilket inte ser helt inhumant ut. Lägg till det där en amortering om 3000 kr i månaden landar jag på en total om 9500 per månad för att köpa mig en kåk. Vid dubblerad räntekostnad skulle jag hamna på 11500 kr per månad. Mitt övriga sparande skulle få ligga nånstans runt 3000 kr per månad. I övrigt skulle jag spendera som idag.
Varför gör jag det inte?
Svaret på den frågan finns att söka i värdet av frihet. Materiellt skulle livet nog bli bättre med en kåk. Ytorna större. Förvaringsmöjligheterna tilltalande. Och man skulle alltid kunna sysselsätta sig. Med att snickra och att skotta snö. Klippa gräs och måla. Renovera. Och inreda. Och bara känna att det här, det är mitt.
Men det är det inte. Idag är jag skuldfri. Och jag äger väldigt litet. Livet är lätt, rörligt och på det hela taget rätt tilltalande.
Tror nog att jag avstår.
Utseendet på min balansräkning skulle då ändras drastiskt. Mina finansiella tillgångar skulle minska med 44 %. Mina reala tillgångar skulle öka med 866 %. Mina skulder skulle öka med ett oändligt antal procent, eftersom jag idag i princip är skuldfri. Min skuldsättningsgrad skulle då ligga på 65 %. Min skuldkvot skulle ligga på 335 % av den inkomst jag kan disponera efter skatt.
Min nettoförmögenhet skulle vara oförändrad.
Mina boendekostnader skulle då bestå av kostnaderna för lånet samt driften av huset, vilket idag då skulle bli ungefär 2000 + 3500 = 5500 kr per månad. Till det får man nog lägga 1000 kr i löpande underhåll av eländet. Så boendekostnaden skattar jag då grovt till 6500 kr per månad, vilket inte ser helt inhumant ut. Lägg till det där en amortering om 3000 kr i månaden landar jag på en total om 9500 per månad för att köpa mig en kåk. Vid dubblerad räntekostnad skulle jag hamna på 11500 kr per månad. Mitt övriga sparande skulle få ligga nånstans runt 3000 kr per månad. I övrigt skulle jag spendera som idag.
Varför gör jag det inte?
Svaret på den frågan finns att söka i värdet av frihet. Materiellt skulle livet nog bli bättre med en kåk. Ytorna större. Förvaringsmöjligheterna tilltalande. Och man skulle alltid kunna sysselsätta sig. Med att snickra och att skotta snö. Klippa gräs och måla. Renovera. Och inreda. Och bara känna att det här, det är mitt.
Men det är det inte. Idag är jag skuldfri. Och jag äger väldigt litet. Livet är lätt, rörligt och på det hela taget rätt tilltalande.
Tror nog att jag avstår.
Kommentarer
Skicka en kommentar