Söndagsfundering om livet och konsumtionen

Sitter i fåtöljen. På bordet står kaffemuggen, halvtom. Jag har tvättid idag. Och jag funderar över sådant som handlar om nytta, livstillfredsställelse, val av arbete, val av bostadsort, sparande, investeringar, platsers attraktivitet, konsumtion, lönenivåer, lån. Och en del annat.

Ett skäl bakom mina funderingar har att göra med den sparplan jag skrev om igår. Ett annat är att jag försöker begripa mig på något som kallas konsumtionsteori och är en del av det där ekonomiämnet, som så många föraktar och som många försöker strunta i att det finns.

Det har jag också gjort. Förr. Men det är dumt.

Nå, bättre sent än aldrig, så jag har köpt huvudbok + arbetsbok i mikroekonomi.

Första övningsuppgiften i arbetsboken består av att man ska förklara i ord vad följande betyder:

U = f(q1, q2, ..., qn), där U = konsumentens nytta och qi = den konsumerade kvantiteten av vara/tjänst i, där i = 1, 2, 3, ..., n

Det är inte så svårt. Uttrycket betyder att den nytta man som konsument får av sin konsumtion av varor och tjänster beror av hur mycket man konsumerar av varorna och tjänsterna. Det är allt. Och det kan tyckas självklart, ända fram till dess man börjar kolla nämare på vad som antas om hur f ser ut mer i detalj, för då blir det knepigare. För att exemplifiera i ett fall där man bara konsumerar två varor, bostadsyta (b) och mat (m), skulle man kunna hävda att U = q(b) + q(m). 

Det uttrycket säger, i princip, att ju större man bor och ju mer man äter, desto större nytta har man av sin konsumtion. I evighet. Amen. En bostad på 500 kvm är alltid bättre (= ger mer nytta) än ett hyresrum på 20 kvm. Och om man äter 1000 kg mat på ett år är det bättre än att bara äta 500 kg. Nyttoökningen av mer konsumtion antas här vara obegränsad och stigande. Och det är faktiskt ett antagande man gör i grundläggande konsumtionsteori. Behoven är omättliga. Totalt mer är alltid bättre.

I fallet ovan, med bostadsyta och mat, blir det så klart fånigt. Men om man istället tar U = q(m) + q(a) och låter q(a) stå för konsumtion av annat, blir antagandet om omättliga konsumtionsbehov inte lika tramsigt. När man når mättnaden för mat, kan man ju då konsumera en oherrans massa andra saker och aktiviteter: sprit, teveprogram, gymbesök, teaterpjäser, skogspromenader, skjortor, bussresor, cyklar, hotellnätter, mobildatatjänster, diesel, strumpor, böcker, musiksnuttar, timmar i fåtöljen, schampo, tvål, dasspapper, bibliotekslån, offentliga konstverk, högskoleutbildning, motionsspår, båtar, armbandsur, simhallsbesök, studiecirklar, tågresor, frisk luft, snus, radioapparater, skiftnycklar, skurborstar, elektriska ljustimmar, tandkräm, konserter, etc. Hur mycket som helst, inom ramen för dygnets timmar och tillgängliga sekiner. Och den totala nyttan av summan av qi växer alltså hela tiden när den summan stiger. 

Och det antagandet är nog inte komplett befängt, med tanke på att sammansättningen av summa(qi) kan se väldigt olika ut. (Nu växer nog inte nyttan linjärt som i uttrycket ovan, men i alla fall. Man kan ta roten ur q(m) + q(a), så blir det mer realistiskt.)

Kalla nu summa(qi) för K = individens totala konsumtion under en tidsperiod, t.ex. ett år. Då blir det där uttrycket för nyttan U = f(K). Och det sammanfattar ju nästan hela livet. Eller?

Ett sätt att se på saken är att sätta L = U = f(K) = f(q1, q2, ..., qn). Där L = livskvalitet eller livstillfredställelse.

Ett annat sätt att se på saken är att sätta L = f(U, A), där A står för det bidrag till livskvaliteten eller livstillfredsställelsen annat än konsumtion av varor och tjänster ger.

Frågan är bara vad det där andra kan tänkas vara? Och hur f ser ut som bestämmer den relativa betydelsen av U respektiva A?

Varför flyttar de unga från Norrland? Varför blir en del andra kvar? Kan det ha med L, U och K att göra?