Steg för steg mot fast mark

Min privatekonomis bottennivå såg som jag nämnt i tidigare inlägg ut så här, beskrivet i balansräkningsform (finansiella tillgångar + reala tillgångar - skulder = netto):

115 tkr + 80 tkr - 105 tkr = 90 tkr

Det mesta av de finansiella tillgångarna var då inte fria, utan låsta i min livförsäkring. De reala tillgångarna bestod av en halvskruttig bil och litet lump. Skulderna var alldeles för höga och av en art som inte bidrog positivt till livet alls.

Men några veckor senare såg omsättningsekvationen ut så här:

24 tkr - 19,5 tkr - 3 tkr - 1,2 tkr = 0,3 tkr

Termerna i ekvationen är inkomst, utgifter, avbetalning på skuld, sparande, vilket då gav ett litet överskott också. Per månad.

Det kräver inget snille för att förstå att skillnaden från tidigare var att jag gett mig in i lönearbete igen. Och det jag gjorde då var två saker: satte igång att betala bort skulderna samt sparade litet. Själva sparandet var inte så där jättesystematiskt, utan skedde genom att månadens överskott fördes från lönekonto till buffertkonto. Något särskilt fokus på att bygga upp min privatekonomi hade jag inte. Nöjd var jag med att det gick runt igen. Prioriteringen låg på att bli skuldfri.

Tre år senare nådde jag det målet och balansräkningen såg ut så här, uppställd på samma sätt som ovan:

157 tkr + 65 tkr - 10 tkr = 212 tkr

Och det var väldigt skönt att nå dit. De 10 tkr som tas upp som skuld i ekvationen bestod då av en onyttjad kredit, som också finns bland tillgångarna. En passiv skuld, alltså. I realiteten var jag dock fri eländet. Samtidigt hade jag byggt en buffert som exkl. krediten uppgick till ca. 30 tkr. Jag ägde mycket litet, men under de tunga åren hade jag kommit underfund med att ägodelar är en överskattad del av tillvaron och att man inte bör dra på sig mer än man använder och har glädje av. Annars tynger de mest. Och tar plats, vilket driver kostnader. Så jag hade rensat ut en del ytterligare.

Där någonstans kände jag fast mark under fötterna igen. Läget var stabilt. På ett sätt. Givet att flödesekvationen skulle fortsätta att se ut som den då gjorde och nu gör (fast den är bättre nu). Så jag kopplade av några månader. Innan jag började fundera igen.

Tre månader senare drog jag dock en slutsats av erfarenheterna. Man kan inte lite på sin lyckas golv. Shit happens. Och man behöver en reservplan. Alltid. Och det var då jag bestämde mig för att bygga upp min ekonomi på riktigt.