Några frågor kring psykologins roll i Kevinfallet
Den granskning som Dan Josefsson och SVT nu gör av det s.k. Kevinfallet visar i mitt tycke upp en alldeles förskräcklig historia. Polisens agerande ter sig minst sagt märkligt, men det som upptar mina egna funderingar handlar om psykologins roll i det hela. I historien figurerar den professor och minnesexpert som tidigare utmärkt sig med metoder och agerande som med tiden kraftigt har kommit att ifrågasättas.
Själva granskningen som sådan tänker jag inte kommentera. Den innehåller så många spretiga detaljer att det inte låter sig göras i ett enkelt blogginlägg.
I stället undrar jag litet mer allmänt över den roll psykologiämnet spelat och spelar. Det har ju burits in i historien via minnesprofessorn och hans metoder. Och det som slår mig här är den kompakta tystnad som råder från ämnets företrädare. Det är inte många ledande personer som kliver fram i någon form av kritisk granskning av minnesprofessorns prestationer. Tvärtom. Företrädare för institutionen i Stockholm, där minnesprofessorn varit verksam uttalar istället sitt fulla förtroende för honom enligt en artikel i DN.
Det kan inte hjälpas, men jag finner det vara underligt. Institutionens företrädare avgränsar i artikeln universitetets och ämnets ansvarsområde strikt och begränsar det till att gälla saker som ligger inom minnesprofessorns tjänst på institutionen och tycks mena att hans övriga verksamhet ligger utanför hans anställning och vad han gör vid universitetet. Visserligen är det "inte bra" om minnesprofessorn "misskrediteras" utanför sin tjänst, men det är inget man från institutionen väger in. Själva ordvalet - misskrediteras - kan man fundera över.
Också Psykologförbundets ordförande (artikel) tycks mer bekymrad över den knäck förtroendet för psykologin kan få genom den kritik som riktas mot minnesprofessorn än över något annat. Notera formuleringen i artikeln. Bekymret gäller inte hur psykologiämnet faktiskt tillämpas, utan om att förtroendet kan skadas genom kritiken. I ord håller ordföranden även institutionen i Stockholm om ryggen och uttalar att han "är helt säker på att Stockholms universitet väger in alla delar kring det här, jag har fullt förtroende för dem". Och det gäller då alltså uttalat minnesprofessorns verksamhet vid institutionen.
För mig känns det som att det finns något allvarligt ruttet inom det där ämnet och det finns ett flertal frågor jag skulle vilja se belysta:
1. Hur solid är kunskapsbasen inom den vetenskapliga psykologin?
För många år sedan beskrev en annan minnesprofessor psykologin som en "mångparadigmatisk vetenskap". Också han gjorde det i domstol, som expertvittne för åklagarsidan i rättegången mot Christer Pettersson i Palmemålet. Innebörden i den beskrivningen är rimligen att ämnet kännetecknas av massor av olika skolbildningar, med skilda antaganden, olika utgångspunkter och metoder samt motstridiga tolkningar av fenomen och fakta. Det finns ingen bärande konsensus eller enhetlighet och ingen systematisk ackumulation av en stabil kunskapsmassa.
Kort sagt innebär beskrivningen "mångparadigmatiskt" att ämnet består av en massa tyckanden, förklädda till vetenskaplig kunskap i de yttre formerna. Lägg därtill att psykologutbildningen tränar upp människor som i stor utsträckning har att använda sig själva som instrument, blir följden att praktisk psykologisk verksamhet torde präglas av en betydande variation och en tillförlitlighet från situation till situation (och från psykolog till psykolog) som ligger nära noll. Någon evidensbaserad enhetlighet i utövande kan man inte förvänta sig.
Och frågan blir: Vilket förtroende är skrået ifråga förtjänt av?
2. Om kunskapsbasen inte är stabil i kärnan, finns grund för legitimation?
Den frågan behöver ställas. Såväl psykolog, som psykoterapeut är skyddade yrkestitlar och hör till de s.k. legitimationsyrkena som är underställda tillsyn av statliga myndigheter. Men om det är så att ämnet fortfarande är "mångparadigmatiskt" och instabilt, kan man fråga sig hur den sakliga grunden att legitimera egentligen ser ut.
Själv börjar jag misstänka att det skulle vara klokt att rycka legitimationerna från samtliga psykologer och psykoterapeuter i landet, helt enkelt på grund av att kunskapsbasen inte håller för att ge dem den legitimitet legitimationerna ger dem. Jag vet att den tanken är radikal och oborstad och att det aldrig kommer att hända. Men den är värd att tänka och uttrycka.
3. Hur sker tillsynen av legitimerade psykologer och psykoterapeuter?
Finns det någon? Den nu aktuelle minnesprofessorn är inte bara akademiskt verksam, utan även legitimerad psykolog. Med tanke på hans framfart och den kritik som riktas mot honom förundrar det mig som utomstående att han har kvar legitimationen. Och det väcker hos mig frågor om tillsynsmyndigheten och den kontroll den faktiskt utövar över legitimationsyrkena. Sannolikt är att den är grund och mest bygger på formella intyg och dokument. Och en eller annan anmälan det inte går att bortse från.
Legitimationer kan återkallas av flera anledningar. Grov oskicklighet är en, men ytterst få psykologlegitimationer återkallas. Det kan bero på en osedvanligt kompetent kår legitimerade eller på otillräcklig granskning och kontroll.
Själv misstänker jag att kontrollen är nära nog obefintlig. Och svag även när den sker, på grund just av ämnets "mångparadigmatiska" karaktär.
4. Slutligen: Hur sker den inomvetenskapliga renhållningen? Hur upprätthålls kraven på vetenskaplighet inom akademin?
Den kompakta tystnad som råder från ämnets företrädare vid universiteten antyder i mina ögon också brister. Brister när det gäller kritisk granskning. Brister när det gäller tydlighet kring vad som är acceptabelt inom ämnet och vad som inte är det. Förmodligen styrs våra universitetsinstitutioner mer av kollegialitetsnormer än av sanningslidelse och effektiv kritik av avarter. Man vill inte stöta sig med varandra. Personalfesterna och seminarierna blir så tråkiga då. Och forskningsanslagen kan tänkas sina. De undantag som finns verkar inte verksamma i ämnets centrum, utan befinna sig på andra plattformar i den akademiska världen.
Rent allmänt anser jag ämnets företrädares hukande och defensiva hållning i det här fallet (och en del andra) vara tämligen frånstötande.
Sammanfattningsvis: Det behöver städas.
Själva granskningen som sådan tänker jag inte kommentera. Den innehåller så många spretiga detaljer att det inte låter sig göras i ett enkelt blogginlägg.
I stället undrar jag litet mer allmänt över den roll psykologiämnet spelat och spelar. Det har ju burits in i historien via minnesprofessorn och hans metoder. Och det som slår mig här är den kompakta tystnad som råder från ämnets företrädare. Det är inte många ledande personer som kliver fram i någon form av kritisk granskning av minnesprofessorns prestationer. Tvärtom. Företrädare för institutionen i Stockholm, där minnesprofessorn varit verksam uttalar istället sitt fulla förtroende för honom enligt en artikel i DN.
Det kan inte hjälpas, men jag finner det vara underligt. Institutionens företrädare avgränsar i artikeln universitetets och ämnets ansvarsområde strikt och begränsar det till att gälla saker som ligger inom minnesprofessorns tjänst på institutionen och tycks mena att hans övriga verksamhet ligger utanför hans anställning och vad han gör vid universitetet. Visserligen är det "inte bra" om minnesprofessorn "misskrediteras" utanför sin tjänst, men det är inget man från institutionen väger in. Själva ordvalet - misskrediteras - kan man fundera över.
Också Psykologförbundets ordförande (artikel) tycks mer bekymrad över den knäck förtroendet för psykologin kan få genom den kritik som riktas mot minnesprofessorn än över något annat. Notera formuleringen i artikeln. Bekymret gäller inte hur psykologiämnet faktiskt tillämpas, utan om att förtroendet kan skadas genom kritiken. I ord håller ordföranden även institutionen i Stockholm om ryggen och uttalar att han "är helt säker på att Stockholms universitet väger in alla delar kring det här, jag har fullt förtroende för dem". Och det gäller då alltså uttalat minnesprofessorns verksamhet vid institutionen.
För mig känns det som att det finns något allvarligt ruttet inom det där ämnet och det finns ett flertal frågor jag skulle vilja se belysta:
1. Hur solid är kunskapsbasen inom den vetenskapliga psykologin?
För många år sedan beskrev en annan minnesprofessor psykologin som en "mångparadigmatisk vetenskap". Också han gjorde det i domstol, som expertvittne för åklagarsidan i rättegången mot Christer Pettersson i Palmemålet. Innebörden i den beskrivningen är rimligen att ämnet kännetecknas av massor av olika skolbildningar, med skilda antaganden, olika utgångspunkter och metoder samt motstridiga tolkningar av fenomen och fakta. Det finns ingen bärande konsensus eller enhetlighet och ingen systematisk ackumulation av en stabil kunskapsmassa.
Kort sagt innebär beskrivningen "mångparadigmatiskt" att ämnet består av en massa tyckanden, förklädda till vetenskaplig kunskap i de yttre formerna. Lägg därtill att psykologutbildningen tränar upp människor som i stor utsträckning har att använda sig själva som instrument, blir följden att praktisk psykologisk verksamhet torde präglas av en betydande variation och en tillförlitlighet från situation till situation (och från psykolog till psykolog) som ligger nära noll. Någon evidensbaserad enhetlighet i utövande kan man inte förvänta sig.
Och frågan blir: Vilket förtroende är skrået ifråga förtjänt av?
2. Om kunskapsbasen inte är stabil i kärnan, finns grund för legitimation?
Den frågan behöver ställas. Såväl psykolog, som psykoterapeut är skyddade yrkestitlar och hör till de s.k. legitimationsyrkena som är underställda tillsyn av statliga myndigheter. Men om det är så att ämnet fortfarande är "mångparadigmatiskt" och instabilt, kan man fråga sig hur den sakliga grunden att legitimera egentligen ser ut.
Själv börjar jag misstänka att det skulle vara klokt att rycka legitimationerna från samtliga psykologer och psykoterapeuter i landet, helt enkelt på grund av att kunskapsbasen inte håller för att ge dem den legitimitet legitimationerna ger dem. Jag vet att den tanken är radikal och oborstad och att det aldrig kommer att hända. Men den är värd att tänka och uttrycka.
3. Hur sker tillsynen av legitimerade psykologer och psykoterapeuter?
Finns det någon? Den nu aktuelle minnesprofessorn är inte bara akademiskt verksam, utan även legitimerad psykolog. Med tanke på hans framfart och den kritik som riktas mot honom förundrar det mig som utomstående att han har kvar legitimationen. Och det väcker hos mig frågor om tillsynsmyndigheten och den kontroll den faktiskt utövar över legitimationsyrkena. Sannolikt är att den är grund och mest bygger på formella intyg och dokument. Och en eller annan anmälan det inte går att bortse från.
Legitimationer kan återkallas av flera anledningar. Grov oskicklighet är en, men ytterst få psykologlegitimationer återkallas. Det kan bero på en osedvanligt kompetent kår legitimerade eller på otillräcklig granskning och kontroll.
Själv misstänker jag att kontrollen är nära nog obefintlig. Och svag även när den sker, på grund just av ämnets "mångparadigmatiska" karaktär.
4. Slutligen: Hur sker den inomvetenskapliga renhållningen? Hur upprätthålls kraven på vetenskaplighet inom akademin?
Den kompakta tystnad som råder från ämnets företrädare vid universiteten antyder i mina ögon också brister. Brister när det gäller kritisk granskning. Brister när det gäller tydlighet kring vad som är acceptabelt inom ämnet och vad som inte är det. Förmodligen styrs våra universitetsinstitutioner mer av kollegialitetsnormer än av sanningslidelse och effektiv kritik av avarter. Man vill inte stöta sig med varandra. Personalfesterna och seminarierna blir så tråkiga då. Och forskningsanslagen kan tänkas sina. De undantag som finns verkar inte verksamma i ämnets centrum, utan befinna sig på andra plattformar i den akademiska världen.
Rent allmänt anser jag ämnets företrädares hukande och defensiva hållning i det här fallet (och en del andra) vara tämligen frånstötande.
Sammanfattningsvis: Det behöver städas.
Kommentarer
Skicka en kommentar